Jag har träffat ganska många människor i mitt liv hos vilka hypokondrin varit tydlig, och oftast har jag mött dem i mitt vårdyrke. Men de har också kommit i min väg privat och en fin, mycket snäll och omtänksam person i min yttre bekantskapskrets lider sen länge av den här sjukdomen, och förstås, blir hypokondrin allt svårare att komma åt ju mer åren går.
Jag känner verkligen med den här gruppen och ömmar för människorna. Inte minst för att det är en diagnos som orätt och på grund av stor okunskap, social lättja och ren ovilja att rasera fördomar, fortfarande betraktas som lika med att vara “inbillningssjuk”!
Bakom den inskränkta inställningen ligger så uppenbart det som ofta spökar när det gäller fördomar och fastvuxna rigida värderingar och synsätt, nämligen föraktet för svaghet som är ett svårjagat villebråd i den stora snåriga skogen av fördomar och okunskap om människor. Det här är ett slappt och slarvigt förhållningssätt till dem som har den här sjukdomen, för det här handlar om en sjukdom och det vill jag verkligen understryka!
Och att inte kunna respektera det och att inte ta de här människorna på allvar, visar också på att allt inte är “friskt”rakt igenom hos dem som inte förstår och som ibland ironiserar och skämtar jargongmässigt om den här gruppen. För att inte respektera eller ta på allvar det man själv inte riktigt förstår på djupet att inte vilja skaffa sig kunskapen som fattas, det signalerar för mig en brist på medkänsla för det man själv inte kan känna igen i en människa….! Och det lägger många tunga stenar på den som redan innan dignar av den börda det är att vara hypokondriker.
Man kan märka när man pratar regelbundet med en hypokondriker att hon eller han ganska omgående visar ett starkt och oavvisligt behov av att tala om sig själv kopplat till sjukdomssymtom och trötthet. Och gärna återkommer till det och länkar det med annat. Det kan till och med hända att det uppstår irritation om man försöker bryta och styra in samtalet in i mer positiva tonlägen och mindre mörka ackord.
Och förbluffande ofta ställer de också sin egen diagnos, och märkligt nog infinner sig då INTE alltid det förväntade ALLVARET i rösten på den som så starkt upplever sig vara sjuk, ibland allvarligt sjuk.
Det är som om de när de får prata om sina symtom och sina rädslor, att det är det viktigaste och det som lugnar, och som om man distanserar sig från vissa känslor och inte släpper in dem i rösten… Och som det ligger en upplevd trygghet i att inget förändras och i att nästan alltid känna sig sjuk. Och det är så tragiskt, för det är ju hela tiden dyrbara livsdagar som tas i från dem och som SKULLE kunna vara annorlunda och ångestfria…
Det här är blir ju också de anhörigas sjukdom och dagliga känslomässiga dilemma, och det påverkar förstås alla relationer. Och många närstående skulle nog behöva stöd och hjälp i det här svåra, som inte sällan utvecklar sig till ett MEDBEROENDE.
Det tog ett tag innan jag upptäckte och förstod att det inte var intressant för den med hypokondri att lyssna på välmenande råd utifrån andras erfarenheter av samma symtom, och paradoxalt än mindre när det visat sig haft en god progress och en positiv utgång… Och det funkar inte heller alltid att tipsa om en bra läkare eller en väl beprövad behandling.
Och vill man för tillfället… bara hålla en hypokondriker på ett i sammanhanget gott humör, så fungerar det alltid att utan invändningar och ifrågasättanden bekräfta hela resonemanget om upplevda sjukdomar och entusiastiskt hänga på den bilden som den enda, sanna och rätta.
Men det som man ska inrikta sig på om man vill hjälpa på riktigt är att gärna föra in samtalet på barndomen och tala allmänt om varandras och fylla på med kärlek, beröm, bekräftelse och uppskattning, så fort det blir naturligt och möjligt! Man får helt enkelt jobba med att vara en “påfyllare” av de nivåer av de viktiga basala behov som ofta sen länge skriker av uttorkning…
Inte sällan blir en hypokondriker, så ologiskt och helt motsägelsefullt, märkbart besviken om det visar sig att provsvar är utan anmärkning eller att en grundlig medicinsk undersökning inte lyckats bekräfta deras sjukdomsmisstankar.
Det visar på huvudsymtomet som är SJUKDOMSVINST och VARAKTIG SJUKDOMSIDENTIFIKATION. Det att genom att känna sig sjuk och uppleva det på riktigt i sig själv, då få BLI SEDD och BEKRÄFTAD och fortsätta VARA NÅGON och bli SYNLIGGJORD i sin IDENTITET som sjuk och patient. Det blir då vinsten.
Och med den förståelsen kan man också inse att ju mer komplicerade och allvarliga sjukdomssymtomen upplevs vara, desto “tryggare” och lugnare kan det då kanske kännas… Och jag tror att hypokondrin i sitt absoluta ursprung handlar om ett BRISTTILLSTÅND, där redan det lilla barnet kan ha saknat upplevelsen av den grundläggande, villkorslösa kärleken. Inte fått den uppmärksamheten eller tryggheten utifrån just SITT individuella behov.
Naturligtvis blir för den skull inte alla med samma bakgrund hypokondriker eller otrygga vuxna, för vi är ju alla olika med skilda förutsättningar från början. Och självklart kan det ligga många olika faktorer bakom att ett barn har en kärleksbrist, som till exempel dödsfall och sjukdom hos föräldrar.
Men kropp och själ är tätt sammanlänkade och när det uppstår obalanser och brister blir det sällan enkelt eller okomplicerat att hitta själva källan till det hela.
Men jag tror att den traditionella sjukvården ofta missar att se till själens bagage när man behandlar människor med de här symtombilderna och att en helhetssyn ALLTID måste finnas med i bilden. Och den helhetsbilden är det bra om vi alla bär med oss i våra dagliga möten med varandra för då är vi bäst rustade för förståelse och tolerans.
Min teori är att många psykosomatiska sjukdomar, de allra flesta, är ett sammantaget symtom på ett BRISTTILLSTÅND av kärlek, trygghet och bekräftelse som aldrig har blivit upptäckt och som kan uppfattas som bara”gnäll” och negativitet. Men som KAN FYLLAS PÅ RETROAKTIVT .
Och att människor kan botas med rätt förståelse och behandling, tålamod och kärlek, och komma ut från sina egna “alltid – sjuk- och trött – tyck synd – om mig- fängelser” slippa lidanden och mycket ångest och börja LEVA igen!
