Fast jag själv är känslomänniska så tycker jag att vi i en del väsentligheter håller på att bli alltför känslostyrda och särskilt i den negativa riktningen och behöver bli mer objektiva och eftertänksamma!

Jag kan verkligen inte luta mig mot några som helst vetenskapliga studier i min teori om att rädsla och existentiell otrygghet alltid har varit en faktor att räkna med när det gäller allt ifrån fientlighet och aggressivitet till rena strider och krig i mänsklighetens historia. Men jag tror faktiskt att det är så, och att det som i stort som smått alltid börjar med en stark känsla hos en part eller i båda, och att det exempelvis i våra vardagliga möten handlar så mycket mer än vi tror… om rena revirstrider på olika nivåer

Och att under alltihop figurerar vår rädsla för att förlora kontrollen över det som vi har vant oss vid att ganska oreflekterat betrakta som livsviktigt och ibland överdrivet ser som avgörande för vår fortsatta existens. För när det gäller aggressioner och pulsen av ett svallande blod i vrede, så kan till och med en mindre fjäder farligt fort bli en frodig höna och då kan man lätt tillfälligt bli lite dum i knoppen.

Vi har en tendens att bli slarviga med känslornas valörer och det går lätt inflation i våra emotionella uttryck när vi blir uppretade och då använder känslor i en mental vapenföring mellan oss.

Vårt samhällsklimat har dessutom liksom hela vår omvärld, blivit hårdare och mer fientligt och toleransen för det vi ogillar minskar påtagligt vill jag påstå.

Och fast jag själv är en utpräglad känslomänniska, eller kanske just därför…så ser jag att vi generellt behöver chilla ner oss, bli mer objektiva och betydligt mer eftertänksamma i våra bedömningar av varandra! För genom den mentala nedrustningen kan vi tagga ner den stridsberedskap som är alldeles för utbredd bland oss och ställer till mycket oro och onödigt tjafs, för den är ett underskattat incitament för bråk och strid.

Biden, Macron, Jimmie Åkesson, Johan Persson eller vilken annan politiker som helst. Chefen på jobbet, vår egen granne, kungen, uteliggaren eller vem tusan som helst faktiskt… KAN vi då inte i de sammanhangen bara separera – åtskilja… våra eventuella antipatier, vår ilska över nån annans åsikt, sätt att vara eller leva på! Utifrån från det ofrånkomliga objektiva faktum att våra meningsmotståndare också är människor! Detta särskilt, i ett demokratiskt samhälle där vi ju traditionellt jobbar för humana synsätt, och där alla därför bör bli betraktade som människor, fast de kanske inte alltid passerar nålsögat av vår acceptans.

ÄVEN i de fall där vi tycker att andras politiska uppfattningar i våra ögon är avhumaniserande. Vi måste väl nu, äntligen, kliva ur sandlådan och lära oss vikten av att faktiskt skilja på sak och person! Och varför måste man tvunget, hur dåligt man än själv mår uppbåda detta förakt mot den som inte tycker lika, undrar jag? Det är verkligen att ta fram det allra sämsta i sig själv.