Då och då roar jag mig, som ganska nybliven pensionär med att tänka tillbaka på det yrkesliv som jag har älskat från allra första dagen och med varje fiber i min kropp! Många år i äldre – och demensvården blev det, och särskilt har jag glatt mig åt att kunna bidra med mina egna tankar och insikter för att försöka öka kunskaper, förstå våra äldre och sjuka bättre som de människor de var och en är, och så jag har hela tiden velat förbättra demens – vården och mitt eget kunnande.
Och tänk… att bara ett par månader efter min mammas bortgång…och efter en längre sjukskrivning när jag gått ” i väggen”, så gav mig det generösa livet oväntat… en fantastisk “grand finale” i yrkeslivet genom en tid som diakonassistent i Svenska kyrkan i Högsby. I den församling och den bygd som jag en solig majdag1954 faktiskt föddes in i… och där min familj bodde några år. Och jag är inte…främmande för att min älskade mediala mamma, från sin himmel hade ett finger med i det händelseförloppet…
För plötslig föll en tidigare gjord plan för en annan arbetsplats bort, och som “out of the blue” dök då Högsby kyrka och ett arbete i församlingens diakoni där upp, som om det hade varit förutbestämt…! Och jag fick träffa människor som jag sannolikt inte annars hade kommit i kontakt med, och som hade fina minnen av min mamma och hennes släktingar och det var så fint och rörande att lyssna till det.
En förunderligt fin, rolig och utvecklande tid blev det där, och med så många… oförglömliga möten med olika människor i livets alla skeenden. Ett arbete tillsammans med fina duktiga arbetskamrater, i en krets där flera av dem kom att betyda så mycket för mig, på flera plan! Tack till det du kloka omtänksamma, generösa LIVET… ! Du som så ofta bereder oss tillträde till de utvalda naturliga lärosäten som vi behöver just “där och då”, när den rätta tiden är inne, och då när jordmånen för lärande i oss, antagligen är som allra bäst och mest mottaglig för sådd och grodd.
Då och då vänder jag mig om och tittar djupt in i bakåt – tidens mäktiga spegel. Och då tänker jag ibland på alla de människor som jag haft mött i mitt jobb, patienter och anhöriga, som jag har haft förmånen att få lära känna och hjälpa, som jag har delat skratt och tårar med, och som så många av dem blev kära vänner, och som jag har lärt så mycket av. Och jag har verkligen älskat… varje dag och den delen det jobbet ! Och den drivkraften att vilja SE människor på riktigt, bekräfta dem och lyssna, hjälpa och komma till nytta, den fanns underligt nog där som ett “kall” i mig redan som barn, och jag kommer ihåg hur stark och ibland lite för… allvarlig den känslan var för mig då. Och att jag ibland nog inte fullt ut förstod vad det här var, som drog i mig, ville ut och göra tjänst i min omvärld.
En av flera verkliga pärlor vad gäller livskunskaper, är något jag lärt mig både i arbetet och privat, att det INTE är bara i kraft och guldglans av ungdom, hälsa eller i en framskridande tillvaro i lycka och framgång utan svårigheter, som en människas själ och hjärta blir mest synligt och lyser som starkast med ett alldeles särskilt ljus…
Utan det är i de gamla och sjuka och de plågade och hos andra trötta och prövade, och i synnerhet hos döende människor, som jag så många gånger har sett själen LYSA som allra vackrast med det starkaste, mest vackra ljus.. ! Tacksamhet för de magiska ögonblicken i mitt liv, för det har öppnat mina ögon för så mycket som jag förut inte helt förstod på djupet!
