Länge leve utrymmet för lite lugnande skärmfri grubbel – och grunnar -tid, för det är så suveränt jordande, och det här säger jag inte minst till mig själv!

Dagens inlägg är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

För inte så länge sen och väldigt länge och typ varenda kväll.. kröp jag ofta in i min gamla sköna vana att läsa en bra bok och det var då ett behov precis lika lustfyllt som mitt skrivande tack och lov…fortfarande är för mig! Men jag tycker att det är lite sorgligt att mitt sällskap med böckerna skedde i en nu passerad tid och inom tidsbegreppet – imperfekt, för jag älskade dom stunderna! Men det är bara så att jag numera har så himla svårt att fånga lugn, ro och tålamod till att ägna mig åt sånt som så lurigt… kan kännas ta “för lång tid.” Och hur, på riktigt… SJUKT är inte det, för jag är ju faktiskt pensionär numera…! Och det är ju, lite drastiskt uttryckt, nästan som en ofrivillig “personlighetsförändring”, som jag bara har mig själv att skylla för att den nu har gjort mig irriterande dum i huvet.!

Och jag är väl medveten om att jag, så att säga, nu “kastar sten i glashus” när jag påstår att gruppen av skärmfria flummare, drömmare och grunnare och som man förr kunde se lite varstans, bara så där lite skönt kontemplativt sitta och “tokglo” ut i det blå, den har mig själv inkluderad… blivit betydligt mindre, snudd på obefintlig vill jag påstå. Och jag bidrar ju för fasiken själv till den förändringen, inget snack om den saken…!

Och när jag betraktar det här en bit ifrån mig själv och på lite avstånd från det rent subjektiva perspektivet, så står det ganska klart att det till delar, som så ofta, handlar om våra väl etablerade socialt accepterade  beteenden som ju som alla vet, skiftar med tidens gång, för det ligger i människans natur och är en spegling av en urgammal flocktillhörighet som i grund och botten finns där av en anledning och är alls ingen slump. 

För allt har, vare sig det betraktas som “tokigt, ” vilket ofta är lika med ovanligt och avvikande eller som är okej, har sin tid. Och numera är det nog mer mysko och som man säger i Norrland – “eljest” att INTE fylla ut varje liten förekommande stund av tomrum i tidsschemat med ett nosdyk ner i telefonen. Som sagt.. jag är själv inget dygdemönster när det gäller det här och nog precis lika mobilberoende som riksgenomsnittet av folket.

Men jag har förstått att den mänskliga hjärnan, som vi ju alla lyckligtvis alla har begåvats med ett exemplar av, utifrån sin biologi och naturkraft gillar, för att inte säga som sanningen är…faktiskt BEHÖVER… jobba en hel del självständigt och fritt. Alltså utan den påverkan av datorer och annat uppmärksamhetskrävande, för att vidmakthålla sin närmast suveräna…kapacitet och för att kunna utvecklas, vilket ju då förstås är lika med ett betydande plusvärde för oss människor som då förstås blir förmånstagare till det.

Så jag för min del, tänker på allvar försöka ägna mer åt den “drömmar – och grubblartro” som jag redan bekänner och oftare glo rakt ut i det blå i fortsättningen, än att slaviskt stirra i mobilen stup i kvarten, som det vore lag på det hihi…  Det här var då ingen moralisk pekpinne och ingen allmän uppmaning. Bara en liten reflektion för egen del, för jag tror faktiskt att det kan minska stresstopparna i min vardag.