Det mesta bland företeelser har sina fördelar och nackdelar, och är varierande önskvärt. Och det innebär att det oftast, vad det än gäller faktiskt, finns gott om mer eller mindre starka argumenten att vrida och vända på och ta ställning till. Det ligger då i själva sakens natur och så ska det vara, inget ska egentligen vara självskrivet, för det gör oss bara avtrubbade och dumma tror jag.
Men konsekvensen av det här blir, åtminstone för min del, ändå att det därför KAN vara svårt att förhålla sig klokt, sunt och riktigt till mycket i samhället dag, det blir ibland svårt att göra rätt val helt enkelt. Också beroende på att utbudet av det mesta inte minst teknik, är närmast oändligt och mycket blir lockande att använda just bara för att det finns där, är möjligt och så väldigt tillgängligt. Plus det faktum att allt numera går så fort att man inte alltid hinner få till en ordentlig reflektion innan det händer något nytt.
När Facebook kom in i våra liv fick vi plötsligt fantastiska, oanade möjligheter till snabba och världsvida kontakter människor emellan. Och detta sociala forum blev, kan man väl säga, något av en social revolution. Hur bra är det inte att t.ex med en enkel tangenttryckning sekundsnabbt kunna skicka iväg en sökning efter en gammal skolkompis eller någon vara eller tjänst, och ofta efter bara ett ögonblick faktiskt hitta det man letat efter?
Och hur praktiskt och användbart är inte alla nätets möjligheter till att jämföra priser och varor för att sedan kunna välja det som känns rätt och bäst? Jättepraktiskt – tycker jag själv.
För mig som alltid gillat att skriva och uttrycka mig ger en egen blogg en fantastisk möjlighet till att när som helst kunna publicera mina tankar och åsikter på nätet. De flesta andra möjligheter till att bli publicerad är begränsade i dag.
För bara några år sedan kunde man ganska lätt få en krönika publicerad om den ansågs välskriven, i dag är det kändisskap i olika grad som oftare uppväcker en tidnings intresse. Facebook är ett bra och roligt socialt medium att att vara på, och jag blir ofta glad när jag ser hur mycket uttrycksglädje, social öppenhet och medkänsla det där finns hos människor. Genom just den här öppenheten mellan människor tror jag att många spänningar kan lösas, kunskaper ökas och fördomar falla, något som kanske inte annars hade varit lika möjligt.
Men naturligtvis finns det också nackdelar med den här lätta, okomplicerade tillgängligheten i sociala medier. Och hur man definierar de nackdelarna är förstås beroende på högst individuella uppfattningar.
Själv känner jag att jag faktiskt har ett ansvar för andra och inte minst för mig själv när jag skriver en text eller publicerar ett inlägg, ett ansvar som man tyvärr inte alltid fullt ut är medveten om när man är där mitt i sitt skrivande.
För hur lätt är det inte att ens öppenhet med både det ena och det andra blir för stor? Och hur okomplicerat är det inte att för sina inlägg, utan att tänka sig för, involvera eller fotografera någon som faktiskt inte VILL figurera där och då, överhuvudtaget?
För mig är det här en risk jag måste kalkylera med eftersom det ligger i min natur att vara spontan och öppen, och ibland lite för impulsiv och känslostyrd. Och jag slås verkligen av hur tekniken har förändrat våra sociala vanor och beteenden. Och kan inte låta bli att fundera över hur det skulle varit om jag bakåt i tiden, då när varken datorer eller mobilkameror ens var påtänkta, skulle gått ut i lilla Målilla där jag växte upp, och satt ut några fotografier på mig själv eller någon annan, tillsammans med några kommentarer på anslagstavlan vid till exempel vår gamla samlingslokalen Svealokalen. Det hade förmodligen kunnat få en del konsekvenser tror jag…hihi.
Jag hade säkert kunnat göra det om andra hade gjort detsamma och om det DÅ på 60 – talet, hade varit socialt accepterat – och förväntat. För det mest konstiga beteende kan lätt rättfärdigas av att MÅNGA människor gör samma sak. Men tänk… att för bara några decennier sedan kunde ett alltför stort och oblygt utlämnande av sig själv och sitt liv till offentligheten, betraktas som omdömeslöst och i sociala sammanhang leda till idiotstämpel. Men tiden förändras och vi och våra synsätt med den.
Min avsikt är INTE att angripa eller kritisera någon enda användare av sociala medier, utan bara ett sätt att för min egen del stanna upp och tänka till över det som jag och väldigt många andra dagligen faktiskt sysslar med som vilken annan daglig rutin som helst.
Och så kan jag inte låta bli att fundera lite över det ansvar som jag kan tycka att alla val, möjligheter och tillgångar nog egentligen kräver av oss ” användare” i vårt moderna tekniksamhälle. Och som vi inte alltid är fullt medvetna om.
Med facebook, instagram, bloggar och Twitter m.m har vi blivit alltmer benägna att tala öppet om och bjuda in till våra liv, och vi är inte längre främmande för att låta allmänheten titta in i våra vardagsrum. Och vi är i dag förmodligen historiens, på gott ont, mest väldokumenterade människor.
Något som var ganska otänkbart för inte så länge sedan. Och jag tänker, utan alla pekpinnar: Har vi verkligen blivit mindre blyga och oreserverade inför andra, eller är det bara den mänskliga och förståeliga känslan av att vilja bli sedda, beundrade och bekräftade, som nu har fått ta sin rättmätiga plats och fått blomma ut?
Och var går egentligen gränsen mellan personlig integritet och generös öppenhet? Ja, jag är inte alls säker på den saken för den är svårdragen. För det som i det sociala offentliga vardagsrummet är okej för någon, kan för någon annan vara obekvämt och till och med oacceptabelt, och DET ska man nog ha helt klart för sig tänker jag.
För det är ju faktiskt så att offentlighetens ljus numera bara ÄR en TANGENTTRYCKNING BORT, så det gäller att tänka efter – före…!
