I dag gör jag en repris av ett äldre inlägg med ett sorgligt, men faktiskt mirakulöst exempel på vad man sen gammalt brukar kalla “brustet hjärta” i samband med stor kärlekssorg. Numera belägger modern forskning faktiskt det samband mellan kärlekssorg och annan stor emotionell påfrestning och de lyckligtvis, oftast tillfälliga hjärtdysfunktioner, som rytmrubbningar och annat som då kan visa sig hos många människor. Jag misstänker, men har inte statistiska fakta, att kvinnor är överrepresenterade också här med reservation för ett antagligen, stort mörkertal bland män.
Men att mäns sorg naturligtvis kan slå lika hårt, att samma trauma då tar sig andra och mer subtila, “tysta” eller omvandlade kroppsliga och psykiska uttryck, ELLER inte sällan missbruk, våld och annan brottslighet. Och den skillnaden tillskriver jag till stor del och kanske lite vågat… de traditionella stereotypa könsrollerna där män inte i samma utsträckning som kvinnor, förväntas ha samma känslighet eller kunna bejaka djupare känsloupplevelser, och därför heller inte söker stöd och hjälp eller vård lika ofta.
Vilket kan bli ett känslomässig blockering för män och det som tar i från dem rätten att vara hela människor. Och det påverkar sååå många relationer negativt och ligger ofta bakom våld och övergrepp på kvinnor och andra män, det har jag sett många exempel på.
KÄRLEKEN är och förblir sannolikt genom tidens gång samma tidlösa under och kraft! Och när ett hjärta brister av kärlekssorg eller krossas som en följd av annan stor emotionell påfrestning, spelar det ingen roll när i historien det händer… Läs den här otroliga berättelsen som är SANN och tagen ur det verkliga livet…!
Min man Jan en sentida ättling till huvudpersonen Justa, har berättat den här gripande historien tagen direkt ur det verkliga livet, en gång för nu länge sedan. Och jag blev verkligen berörd över det här människoödet och jag kunde bara inte släppa Justa… Och jag började skriva ner mina tankar och från de bilder som kom upp i mitt huvud.
I Sundsvall, en stad som hade en glansperiod under träpatronernas tid och som ligger skyddad mellan de båda stadsbergen och med den vaktande norrlandsskogen som en tät och grön krans högt runt omkring sig, levde under första hälften av 1900 – talet två systrar. De hette Ellen och Justa Sångberg, och var avlägsna släktingar till min man Jan.
I en rymlig, men lite mörk våning i ett större stenhus vid torget levde de som vuxna tillsammans vilket inte var någon ovanlighet på den tiden. Och säkert tyckte de båda ogifta döttrarna till ångbåtskapten Sångberg att det var ganska naturligt att dela hushåll och vardag och hålla varandra sällskap, eftersom de alltid hade kommit bra överens och stod varandra nära.
Till skillnad från många fattiga arbetarfamiljer i staden hade Ellen och Justa det gott ställt och behövde nog inte bekymra sig för sin överlevnad. Och utanför fönstret i det välordnade trygga hemmet, där mitt i stadens dåtida brus, förflöt dagarna tämligen lugnt, som de mest gjorde vid den här tiden.
En och annan sällsynt automobil kunde dyka upp på gatan till stor förundran för många ögon, men oftast var det förstås mest hästhovarnas klapper mot gatstenen, och många kärrors och vagnars gnissel och ljud som hördes där ute. Och så förstås Sundsvallsborna som fanns där bland varandra, med lekande barn och många vuxna, nästan alla i obrutet arbete och under livliga samtal. Och deras röster och många glada skratt kunde säkert höras ända upp till systrarnas lägenhet där på andra våningen.
Det är oklart om Ellen eller Justa arbetade utanför hemmet vid den här tiden, men det verkar inte som det varit så. Förmodligen klarade de sig ändå bra genom sparade pengar och med hjälp från mer välbeställda släktingar och ett, för deras vanor, ganska enkelt leverne. Kanske hade de ett ganska stort umgänge med goda vänner och deltog nog gärna i den tidens sällskapsliv.
Åren kom och gick, och en vacker morgon hade Justa bestämt sig för att inte stiga upp ur sin säng för att möta den nya dagen, som hon annars brukade göra….!
Systern Ellen blev förstås både orolig och ledsen men kanske förstod hon redan då… mer av vad som låg bakom Justas beslut än vad någon annan då kunde tro, än mindre veta. I ungefär 30 år skulle sedan Justa Sångberg ligga kvar där i sin säng, med den snidade huvudändan, det mörkröda sidentäcket och de gamla vackra ärvda handbroderade linnelakanen med mormoderns snirkliga initialer på.
Bara under de mörka stilla nattimmarna, och när kakelugnsbrasorna stillat sig och bara lyste svagt, reste sig Justa upp och gick försiktigt på tunna skakiga ben ut i det rymliga köket för att äta en liten bit mat. En nattlig vana som långt senare skulle få en nästan mirakulös betydelse, för det skulle många år senare visa sig att Justa hade kvar förvånansvärt mycket muskelstyrka i sina ben när hon steg upp ur sängen och började gå igen och famna livet igen!
Min Jan, minns när han var liten och tillsammans med sina föräldrar tog bussen från hemmet i Timrå in till Sundsvall där de besökte Ellen och Justa. Hur konstigt han tyckte det var att alltid se tant Justa ligga där i sängen och hur han artigt gick fram och bockade mot henne, och att han än idag kommer ihåg henne som en liten skör fågel där hon låg. När han lite senare frågade sin mamma varför Justa aldrig steg upp så förklarade mamma Karin så gott hon förmådde för “lille Jan,” att tant Justa var för ledsen för att stiga upp… Det tyckte förstås Jan var konstigt och han fortsatte därför på barns vis, att fråga och fundera.
Så…. en härlig sommardag och efter så många år, när det ivriga solljuset når in i varje liten vrå av systrarnas lite dunkla lägenhet, känner Justa äntligen att hon nu har lämnat den svåra och smärtsamma kärlekssorgen bakom sig! Hon känner att en varm glädje nu börjar spira i det hjärta som så väldigt nära höll på att brista av kärlekssorgen! Livskraften har börjat sippra in i Justa igen och nu vill hon kasta sig ut i livet och vardagen igen. Och hon reser sig upp, klär för först gången på tre decennier på sig sina kläder som så sorgligt… i oviss väntan fått hänga kvar där på den gamla vackra, vitmålade stolen bredvid.
Så många, liksom systern Ellen, som så kärleksfullt och med tålamod vårdat, skött, och hjälpt sin syster, måste ha blivit så glada över den här ganska oväntade vändningen av det som blev resultatet av en olycklig kärlek till en älskad man.
En kärlek som Justa en gång nog hoppats på skulle vara livslång. Men som blev en för Justa, bokstavligen, nästan förlamande separation som fick henne att stoppa livet och hoppa av under så lång tid och under SÅ många, för henne mörka dagar med hjärtesorg.
Kärlekssorger, och svåra separationer hör livet till, och alla drabbas vi, fast på olika sätt. I dag har vi både en hel del kunskaper och mer förståelse för vad det här kan göra med oss och vet, att alla sorger ovillkorligen… måste arbetas igenom, vilket inte alltid är så lätt.
När Justa var ung var det vanligt att kvinnor med en hjärtesorg och mitt i ett trauma, sökte läkare och fick diagnosen ” Hysteri”…En åkomma som ansågs vara en typisk “kvinnlig” neuros, som hade sin orsak i att livmodern hos kvinnor kunde “vandra runt” och orsaka psykisk obalans…! En i dag nästan otrolig tanke och för mig särskilt intressant ur ett historiskt kvinnoperspektiv!
Och tänk… att många stackars lidande kvinnor, med förstås naturliga psykiska efterreaktioner på livshändelser, av ren okunskap blev kallade för “Hysterikor”.
Den här berättelsens huvudperson, Justa, hade säkert haft besök av flera läkare och man kan ana att hon kanske fick just diagnosen “Hysteri”.
Tänk vad en olycklig kärlek, en smärtsam separation kan slå hårt mot en människa! Jag tänker på så många andra kvinnor och män som genom historien, inte haft Justas i övrigt privilegierade livsvillkor, eller människor omkring sig som hjälp, och som många gånger dog av brustet hjärta eller i sin sorg valde att ta sina liv. Och så kan jag inte komma förbi tanken på alla de föräldrar som när så många barn dog, ofta i unga år, måste ha gått omkring under långa, ibland sammanhängande sorgeprocesser, utan vår tids hjälp och stöd.
Men tänk att Justa faktiskt till slut kunde resa sig från sängen, hitta glädjen och gå ut i livet igen, det var ju nästan som ett mirakel! Jag vet att hon blev ganska gammal och jag hoppas att hon fick många fina år återstoden av sitt liv. Ljus över Justas minne!
Tack Ann för dina fina berättelser.
I denna känner jag absolut igen mig. Är själv i en förlamande kärlekssorg och jobbar så otroligt mycket för att överhuvudtaget kunna andas. Och försöka gå vidare. Önskar det fanns en knapp att stänga av detta känslor.
Tack än en gång. Kram ?
Alltid lika roande och sant skrivet, du får mig att minnas.men på ett bra sätt för mig, släppa o gå vidare har hjälpt mig att vara i nuet, tack för att Du finns ♥️???