Sen jag för ett år sen började få återkommande hjärtrusningar så kan jag ibland känna ett direkt obehag inför natten utifrån en irrationell rädsla för att hjärtslagen ska tystna mitt i en sån där skenande hjärtklappning, och att min sista stund då är kommen. Kanske inte så konstigt för en typisk fantasi – och känslomänniska som jag, och med tanke på att hjärtmuskeln är vår viktigaste muskel. Och att en frisk sådan är själva grund- förutsättningen för livet och den fortsatta andningen i oss.
Och på tal om tystnad så kan man inom fysiken och konstvetenskapen utan några större djupdykningar träffa på ett minst sagt väletablerat begrepp: “HORROR VACUI” som är latin, och detsamma som “skräcken för tomrummet”. Uttrycket kommer från multibegåvningen, läkaren och filosofen Aristoteles som levde på 3000 -talet f.K. Jag tycker det här är så intressant och det ger mig nya och kanske lite vilda teorier.
Essensen i Aristoteles tes är den att naturens kraft alltid strävar efter att fylla tomrummet med materia. Det är något väldigt vackert med det tycker jag och man blir liksom stilla inför denna mäktiga tanke. Och som ofta drar jag i väg i fantasier och associationer och landar osökt i tankar av symboler och vad de kan betyda för oss människor.
Våra hjärtslag och hjärtat, människokroppens allra viktigaste muskel – garanten för liv och lem och för de vitala organens fortlevnad – för livet självt …! VILKEN tydlig symbol det också är för det återkommande och igenkännbara, för tryggheten och för det att inte hjärtslagen stillnar och ersätts av tystnaden och tomrummet i oss…! Som ju då är detsamma som att vara död och att faktiskt ha tappat kontakten med livet.
Och hur naturligt ÄR det inte att då och då känna rädsla för döden och uppleva som en ren dödsångest – en tydlig effekt av skräcken för just “tomrummet” och den slutliga tystnaden…? För separationen från allt man har kärt och älskar i den här världen. Är det egentligen något som HELST konstigt med det för en helt vanlig tänkande, kännande människa tänker jag… Inte för mig i alla fall.
Jag tänker att visdomsinsikten “skräcken för tomrummet” är direkt överförbar på den rädsla, den oro som många av oss kan känna där i stunder av “ingenting” när allt omkring oss tycks ha tystnat och då man bara kan känna sina egna hjärtslag… Då kan man nästan höra existensens stora stövlar stå där och stampa otåligt i själens farstu och slås av hur det skulle bli om hjärtat faktiskt skulle sluta slå…?
Jag tror att den här skräcken för vakuum har vuxit sig större i vår tid när vi nästan alltid är omgivna av så många olika ljud och blivit ganska ljudberoende, och då det åtminstone ute i det offentliga livet, är rätt så svårt att faktiskt hitta några riktigt tysta rum.
Tystnaden har sitt språk och har alltid behövt tala till oss människor. Och kunde troligen lättare göra sig i hörd förr i världen då den av naturliga skäl inte behövde konkurrera med så många andra ljud för att nå fram till våra öron.
Det här har förstås gjort att vi missar en del tillfällen till att lyssna in oss själva och det som rör sig i djupet av våra inre rum, där ju uråldriga sanningar och kunskaper bor med sina tidlösa, outplånliga budskap ämnade till hjälp för mänsklighetens bästa.
Och ju mer vi översköljs – och låter oss översköljas av ljud ju mer beroende blir vi förstås av att ha det så, som en inbillad trygghet på behörigt avstånd från tystnaden. Och följden blir då ganska förutsägbart att rädslan – skräcken, nästan ger oss en mildare form av panik inför tomrummet och för ett “då när inget händer”. Och vad det har att säga oss när pappersarket ligger där tomt och blankt…
Och kanske är det så att naturen och våra djur då försöker fylla det här tomrummet i oss genom att bjuda oss nåt mer beständigt och meningsfullt. Men nya aktiviteter, ljud och äventyr lockar och lurar oss och det är som om många av oss inte längre kan stanna upp och VÅGA vara där i landskapet av ingenting, i den hälsosamma tystnadens långsamma andetag.
Min medkänsla går också till de människor som av olika skäl konstant bär på dessa tomrum, och inte kan känna anknytning till andra, som är känslomässigt blockerade och istället fyller upp med alkohol och droger, och andra missbruk. Vad man önskar att de kunde få hjälp för det som är den VERKLIGA orsaken!
Så tänker jag så här på sluttampen, att vi nog SKA låta det naturliga ta hand om våra tomrum som det av naturen är uttänkt, och låta bli att direkt börja leta efter det som vi kan fylla ett tillfälligt tomrum i tillvaron med.
Låta arket ibland FÅ vara blankt och oskrivet, välkomna tystnaden och släppa in den, omfamna den och låta den tala! För den har oftast ett ärende och har ibland av en anledning, en ganska stark röst… tänker jag!
Kanske blir då “horror vacui” inte lika skrämmande och vem vet… kanske tappar sin lite negativa laddning och blir till något positivt i stället…!
Och faktum är att många konstnärer och filosofer i vår historia har hämtat sin inspiration och mycket upplysning och kunskap från den många gånger underskattade “uppdragsgivare” som just tystnaden är…!
Ann Danell
