Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag har lovat att jobba på att inte tappa kontakten med de upplagor av mig själv som jag varit under årens gång, i olika åldrar och i olika grader av utveckling. Beroende på att jag inte vill sätta mig på några höga hästar och tro att det som varit saknar betydelse eller att åren gjort mig så mycket klokare eller bättre. Nej i den villfarelsen vill jag inte hamna… Jag vill helst kunna se klart, förstå och respektera varje del och alla länkar i min livskedja hittills och förhålla mig ödmjukt till att att de alla har haft en betydelse och SIN mening.
Och eftersom jag nästan alltid varit en skrivande person så är det bra att kunna gå tillbaka i gamla sparade anteckningar och dokument, för då kan jag verkligen se hur livet i mig och utanför mig var då. Hur det har påverkat mig, format mig och riktat mig, och med det styrt min utveckling, framåt eller bakåt. Men jag har insett att man ändå oavsett ålder, förutsättningar och rådande omständigheter, inte ska låta döma sig själv och i ett efterhandsperspektiv tycka att man inte var bra eller duglig nog. Det är egentligen ganska meningslöst, eftersom vi ju ändå alltid agerar och presterar utifrån de inre och yttre förutsättningar som varit givna för oss “där och då” och av den vi vid den tiden var.
I det avseendet skulle vi kunna säga att vi alltid med hjälp av vår aktuella verktygslåda gör vad vi kan och ÄR bra nog, hur galet det än kan bli och gestalta sig. Men den permanenta bonus som vi varje ny dag får i vår hand är den… att vi KAN bli bättre, snällare och mer osjälviska! Vi liksom… “kommer in” och blir “antagna” till den kursen i självutveckling varje dag på nytt, vilket är närmast suveränt tycker jag!
Men, hur varje genomlevd dag och alla samlade ögonblick fram till en ny, nådefull dag och hur det än har sett ut, och den vi varit… har på sitt sätt bidragit till vilka vi är i dag och hur vi har det, och förtjänar därför att kommas i håg och aldrig glömmas!