Ett för mig känsligt och ömmande inlägg, inte i syfte att vädra nån offerkofta, eller för att utlämna eller skapa spekulationer kring någon särskild. Utan för att kanske kunna ge en del igenkännande och stöd till en och annan där ute i folkhavet. Publicerat av mig, densamma Ann Danell.
Av en anledning tänker jag i dag på den DUBBELHET – eller med ett finare ord, AMBIVALENS och de blandade känslor som jag då och då kan känna tillsammans med vissa människor, som gör att jag står ut, underordnar mig och inte minst … förtränger och ibland mår dåligt av, för det känns som enklaste vägen.
Det kan då bli lite som när hjärnans excellenta doftminne tillfälligt kan kapa förståndet med sin kraft och få mig att till exempel tycka sånt jag rent förnuftsmässigt INTE vill tycka eller känna! Som när det där doftminnet viskat lite lurigt i ens öra att:
“Cigarettrök luktar ju inte så dumt… gott och lite mysigt om den är färsk och utomhus och inte kommer allt för nära. I den villfarelsen tänker/ känner jag då, förstås på tonårens glada sorglösa dagar.
Liknande dubbelhet kan jag ibland känna inför vilken osympatisk, egocentrerad människa som helst som från första stund sätter igång med en självbespeglande, obrytbar monolog som jag tror att inte ens räddningstjänsten skulle kunna bryta sig in och avbryta hihi…
Och den absoluta merparten av vad en sån här person tycker, tänker, känner och har gjort eller tänker företa sig, är då ofta det självklara huvudämnet i ett samtal. Och det är seriöst ett scenario att kalkylera med, att om man skulle resa sig och gå så skulle den här monologhållaren kanske inte ens märka det och sannolikt fortsätta prata. För det är som om de här personerna huvudsakligen pratar för – och till sig själva…!
Kanske för att det är det mest okomplicerade, minst krävande, att utesluta jobbig interaktion med andra för det ställer jobbiga förväntningar och krav på sin spets och bränner en energi som man nog inte alltid förfogar över. Min första impuls efter ett par timmar i ett sånt möte att jag vill men sällan gör det, rakt ut vill säga ungefär… typ tack och hej -leverpastej och bara dra, för jag blir genuint irriterad över folk med huvudinriktning på socialt umgänge på egna villkor! Men ibland och nu efter lång erfarenhet av det här i min närhet, kan jag se igenom det med ett nödvändigt större tålamod, och i någon mening skymta ett mänskligt medkännande fast det ser annorlunda ut.
Och jag kan lite dubbelbottnat, känna sorg och medkänsla för den här karga och magra empatiska förmågan, den pragmatismen och det rent praktiska – synbara som alltid…går först i vissa personer. Men det är i längden svårt att vara närstående för då tar ibland i förtvivlan irritationen över i takt med att kraften sinar, och då agerar man inte från sitt bästa. Och irritation och känsloreaktion är ett språk som den här personligheten, trots ofta högt IQ…inte riktigt förstår och då blir det problem igen!
Men det finns förstås lager av medfödda och genomlevda orsaker till den här självcentreringen och bristande självkännedomen. Och även rent medicinska förklaringar till oförmågan att kunna knyta an och visa intresse för medmänniskor om man inte själv kan känna igen sig i dem – och det oberoende av det handlar om närstående. Och här talar jag uppriktigt utifrån nu lång erfarenhet, stort tålamod och många tårar. Men ibland när man är kvaddad av livet så blir man för hoppfull och inom gränsen för naiv. Och kan eller vill inte se hur extremt olik man är en annan människa och inleder förblindad en relation i tron att det ska fungera trots en del röda varningslampor.
Och åren går och det står numera för mig näst intill klart, att de här människorna är och förblir på djupet, ganska självvalt ensamma och tycks ha sin enda trygga hemhörighet i sig själva, och skapar det ensamhet både för sig själv och sin partner livskamrat. Har lite svårt för att sätta LAGET före JAGET, vill ofta oberoende av familjen helst göra det de själv vill och har svårt för att kompromissa för en bra gemenskap. Älskar rutiner och “det gamla vanliga” och blir lätt lite otrygg och orolig i ett sånt läge. Och då blir det naturligtvis ibland omöjligt att skapa ett VI i en relation och i längden komplicerat och ibland ohållbart för den andra parten som har behov av gemenskap och roligheter.
Och det ska också sägas att det finns inom samma kategori, och här kommer en fet – paradox…i offentligen kända människor av den här typen som håller hov med många, tålmodigt lyssnande beundrare i en självklar envägskommunikation. Och såna “underhållare” tycks med dagens växande skitstövelideal, betraktas som beundransvärt “sociala” och får inte sällan med det ett förebildsvärde. Och som på toppen av det, i ett ytligt och ganska slarvigt betraktande, ses som coola nog att vara just, “skiter i er – här är det jag som är centrum och äger pratet – människor”.
Vissa har en viss medvetenhet om sina svagheter och en del tillkämpad, realistisk självkännedom och kan då lyckligtvis, till delar viljemässigt kompensera för det. Och bortom min irritation så tycker jag synd om många av de här människorna. För bland dom här egostyrda monologhållarna, så finns det en grupp som jag tror/vet… beter sig så här för att i någon mening, kunna hålla näsan över vattnet i en underliggande social – och känslomässig osäkerhet och förvirring. Och som då kan hamna i som en kortslutning i kommunikationen och energiernas utåt -bana.
Och när de då tar sats in i ett samtal så kan det bli för mycket och långdraget och som ett överslag som tar över, och märker då inte att det blir jobbigt för omgivningen i en envägs -kommunikation.
Det här är människor som vissa av dem är riktigt cerebralt intelligenta och högutbildade, men lever i en obalans i uttrycket och förståelsen mellan det sakliga och känslor. Och det kan nog förklara att de desperat försöker jorda sig och “finnas till” i en för dem konstig och svårtolkad värld, och förstår inte alltid riktigt… vitsen med att ge och ta.
Jag kan dagligen se den här tragiken och kan oftast härda ut en överkomlig stund i taget, för det tar så otroligt mycket energi att ge men inte få något naturligt känslomässigt, på riktigt, menat tillbaka. Men, den här beskrivningen innebär förstås inte att det här är elaka människor! För var och en av oss har ovanpå eventuellt annat, också alltid en individuell personlighet som kan vara positiv och utifrån sin förmåga snäll och välmenande!
