Dagens inlägg genomtänkt, skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Möjligen fyrar jag nu av det som en del kan uppfatta som en plattityd och med det slår in en sen länge redan öppen dörr…! Men det kalkylerar jag gärna med.
För jag menar att livets skola den kan man lita på, för den står kvar och tröttnar inte på att iscensätta träningsplatser för oss. Och det blir sannolikt aldrig tal om några besparingar eller neddragningar på vare sig kapacitet eller resurser, för själva fundamentet är ju överjordiskt och lyder inte – och aldrig…under de materiella lagarna!
Jag är, som många andra, sen länge en hängivet troende på att vi inkarneras i olika klasser och att själva varandet varje gång vi återvänder… erbjuder oss ett monumentalt LÄROSÄTE! Och att vi är odödliga själar som förstås med varierad motivation och entusiasm lever om – och om igen, fram mot målet att bli maximalt kvalitets -certifierade människobarn. Visst är väl det en väldigt vacker tanke…!
Men, och det tror jag man ska betona… där erbjuds antagligen inga sommarlov eller jullov eller egentligen ingen som helst längre ledighet från lärandet, överhuvudtaget. Även om jag tror att det efter vissa, särskilt svåra genomgångna prövningar med bra betyg… nog kan bli tal om lite vila och ett mindre lov. Alla kommer in och antas oberoende av förkunskaper men ändå… just utifrån de meriterna man har bärgat hem dittills. Självklart varvas teori och praktik om varandra och så pass och till den grad att syftet kan nås. Och precis så länge, att kunskaperna är FÖRSTÅDDA, har FASTNAT och kan FÖRVALTAS! Det är i alla fall vad jag tror.
Naturligtvis befinner vi oss då inte alltid i samma klass, läser inte samma kurs, eftersom vi har kommit olika långt i våra utbildningar i det mest värdefulla ämnet av alla – LIVSKUNSKAP OCH MÄNNISKOFÖRSTÅELSE. Men det händer ändå att vi stöter på och till och med snuddar vid att känna igen varandra ute på någon av alla dessa PRAKTIKPLATSER som livet / liven har och sätter oss på.
Och det jag har lärt mig är att med acceptans, överseende och utan avund, låta människor jag möter få vara i fred där dom är och befinner sig i knopp eller blomning av sin utveckling och i sitt blivande eller varande i sitt möte med kunskaper. Och att det jag har kvar att bärga hem av lärdomar det har andra redan hittat och vice versa. Och det verkar som om kunskapsnivån i det stora hela, just därför nog är konstant på våg framåt – uppåt och mot sitt mål! Och vi ÄR allihop…på resa och färdas genom skiftande landskap mot den allra bästa upplagan av oss själva!
