Ett inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Våra minnen – själens hällristningar, investeringar gjorda i oss enligt Universums stora, allomfattande plan.
Liv och alla dagar, om man få leva, så personliga, känslofyllda minnesbilder, olika nåbara – och angelägna för oss att söka upp.
Fast jag sen länge numera bor nära både hav och holmar och med en sån fin natur med härliga kusttypiska skogar, så bor det så många olikfärgade minnen och en ofta innerlig längtan inom mig, till en annan liten plats på jorden.
En längtan som då och då, liksom med en varm och vänlig hand vänder mig mot retroperspektivet och ett längesen genomlevt och förflutet DÅ i mitt älskade Målilla.
Dit kom jag som en liten energisk 2 – åring och drömmande lintott med nyfiket förundrade ögon som tittade ut över världen, människorna och djuren. Och lika förundrad och nyfiken och ofta på samma barnsliga sätt, är jag tack och lov faktiskt än i dag 69 år senare!
Där i Målilla i den välkända den metereologiska “grytan” som senare kom att få så mycket uppmärksamhet utifrån för sina köld – och värmerekord, växte jag och mina barn upp och där levde jag i 40 år innan livet oväntat ritade om kartan för mig.
Och i den ganska sorglösa idyllen formades jag som alla andra och byggde väsentliga delar av min människa. Med god hjälp av ett oförglömligt utbyte med övervägande snälla människor och så mycket trygg igenkännbarhet, och för det bygget – för den arkitekturen är jag så tacksam!
Barndomens magiska minnesmärken med sina stämningar är och förblir heliga för mig.
Och träd, vatten, färger, ljus och dofter och älskade lekplatser och alla hågkomster är otroligt livskraftiga och står där med självklar förtur i mig, för dom kom ju FÖRST in i mig och mitt hjärta och kommer nog, hoppas jag…också att lämna mig sist !
Mina ögon saknar nu allt oftare inlandets välkända vyer med den trygga, typiska Målillaskogen och de små fina insjöarna som jag egentligen är mer förtjust i och passar bättre för, än det stora lite oroliga havet. Och det är så rörande, som jag ser det, att våra rötterna, är liksom omtänksamma… och vill hålla våra ursprung vid liv och vet värdet av det, för dom tycks få en allt starkare dragningskraft ju äldre man blir. Och med den här bilden hedrar jag minnet av min älskade barndoms -sjö Hesjön där jag . som jag sagt förut hade skäl att kunna vara mantalskriven hihi…för där var jag från morgonen till det mörknade och då när källvattnet var som varmast och skönast.
Och jag kan i sammanhanget inte komma förbi en sån fin strof ur en dikt av Heidenstam:
“Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.
Ur “Ensamhetens Tankar”, av Verner von Heidenstam)
