Några bilder av mig under åren som gått.

Hej Gunilla! 

Det blev ett fristående blogginlägg till dig i dag, eftersom jag är en teknisk idiot och inte var “mänske” till att dela de här bilderna på nåt annat sätt.Jag säger som min gamla mormor, att jag “storskäms”. Ska leta vidare efter nån mer bild av mig från barndomen, men jag har inte lyckats hitta mitt barnalbum bland en del annat ouppackat. De här bilderna kan tyckas vara  som en egotripp, men så är inte fallet, jag vill bara visa hur jag på alla… sätt och inte sällan desperat, genom åren försökt fixa till mig på bästa sätt för att duga inför mig själv och andra, och att faktiskt stå ut och kunna vara med på ett foto. 

Lyckligt, tror jag… börjar det hela med fotot av mig i barnvagnen hemma hos mormor i Hultsfred 1955, när jag antagligen tyckte jag var helt okej och nöjd med livet, så himla skönt tänker jag…! Sen fortsätter det efter en hel del bagageinnehåll…in i en ny och spännande era med Jans och mitt bröllopsfoto i Kalmar 1995. Och genom olika åldrar och tillfällen,  fram till när jag HELT oväntat hamnade på en praktikplats inom diakonin i Högsby pastorat 2011 bara två månader efter mammas begravning. Det blev efter en längre sjukskrivning och efter utbrändheten, mitt sista jobb i det här jordelivet, om inget mirakulöst inträffar på jobbfronten hihi… Diakonijobbet var rena socialarbetet och möten med så många olika människor, miljöer och sammanhang, och jag bara älskade det!

Vi bodde i Högsby när jag föddes, pappa var ju frisör och hade salong där då men jag tror att han relativt sett, sorgligt nog klippte “till fler” än han faktiskt gjorde hårklippningar….den dåren! Och jag tänker att mamma, från sin himmel… hade ett finger med i spelet för att jag skulle komma få tillbaka till den här bygden, och få så många intressanta, fina samtal med äldre Högsbybor som faktiskt kom i håg mina föräldrar, och särskilt min mamma, och som kunde berätta så fint om henne. Det blev en bra hjälp för mitt sorgearbete. 

Kära Gunilla, tänk att jag fick en sån oavvislig lust att berätta det här för dig och visa bilderna. Jag skulle nog aldrig ha gjort det för någon annan. Du behöver inte känna att du behöver kommentera. Och jag tror att du förstår att det handlar om att jag vill visa att jag, som de flesta av oss, spelat min roller så gott jag kunnat, oftast väl vågar jag påstå, och faktiskt med omsorg, men har också slarvat en del och förutsägbart blivit missförstådd. Men allt har, tror jag, handlat om som Hjalmar Söderberg uttrycker i  en av mina favoritklassiker, romanen  “Doktor Glas” från 1905 :

 ” Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet, och VILL kontakt till varje pris som helst.”