Dagens inlägg genomklurat, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Det är, i alla fall från min vy, som om att tiden nu går fram med större skor och steg och betydligt fortare än för inte så…himla länge sen. Och det känns liksom som om veckan har fått en annan kostym… betydligt mindre och lite obekväm tycker jag och jag gillar inte riktigt den kostymen ! Det är på nåt mysko vis som om det gamla hederliga, välkända “veckotyget” är bestulet på sitt sjudelade mönster och det känns banne mig som det numera bara har två delar: MÅNDAG och SÖNDAG – ungefär så…!
Det här är ju så klart ingen faktisk sanning, långt i från vetenskapligt belagt och bara en känsla. Men känslor ska man akta sig för att underskatta tycker jag för dom bär oss ofta fram genom tillvaron och hjälper oss att lyssna mer till både hjärtat och vår intuition, och det kan minsann vara en bra och ibland superbra… vägledning.
Men det där med tidens flykt har nog förresten människor alltid funderat på tror jag eftersom den ju någonstans , så att säga, leder till “vägs ände” för oss. Och hur ofta känner man inte att tiden går för fort och ibland seriöst klurar på om den verkligen inte HAR fått, så mycket snabbare ben i sin framåtrörelse…
Men jag tänker lite amatörfilosofiskt att det nog inte ÄR tiden som går fortare fram, för det är nog inte särskilt troligt hihi… Nix, det är nog mer så att vi själva ofta formligen springer fram i nästan ALLT vi gör, det är VI som oberoende av om vi inte längre är yrkesverksamma, drar för fort fram och i den meningen har förvandlats till tillvarons fartdårar och som på heltid anställda tidsjägare.
Och merparten av oss är ständigt i farten och försöker, lite för ofta för vårt eget bästa, pressa in LITE… mer i det som oftast ligger framför oss, gör gärna FÖR -tida uttag och övertrasserar allt för optimistiskt på tidskontot. Och bakom våra ryggar och mot bättre vetande lämnar vi då en massa, som jag ser det, icke till fullo – på riktigt, använd tid…!
Vi kör liksom om vår egen tid och snudd på föregår våra händelser och skeenden och inte minst oss själva – så himla dumt av oss “kloka” människor. Så sluta skyll på tiden säger jag med skärpa till mig själv!.
Lägg i stället in en lagom broms på din egen framfart..! Och jag tänker lite smådystert… varför HAR vi egentligen så jädrans bråttom, och varför måste vi alla nödvändigt leva i samma takt, det är väl ändå ingen lag på det? Vi går ju ändå, om vi ska tala klarspråk, mot döden vart vi än går… så varför inte leva lite lugnare, lite makligare och RO -ligare på vägen dit.
Stanna upp, njut och vänta in den ovärderligt dyrbara livstiden! Och sträck lite ödmjukare ut handen mot det som du egentligen inte kan förändra eller påverka!
