I min värld är att uttrycka ett nyanserat allvar inte att vara en negativ gnällspik, det är för mig en allt för bekväm och ytlig tolkning som ibland tycks nudda vid en rädsla för liv och verklighet

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig,  Ann Danell.

Jag är så himla glad och tacksam för alla de verkligt positiva människor som alltid finns och har funnits överallt omkring oss i den här världen. Sanna glädjespridare, ofta spontana och inte rädda för att tilltala andra med ett vänligt ord, och som har den där blicken för vilka som särskilt behöver lite medmänsklighet och uppmuntran. Och inte sällan är den här fredsstyrkan av human – special utrustade människor, så där äkta spontanroliga och befriande begåvade med att kunna bjuda på sig själva och inte rädda för att visa “svaghet”. Och jag bara älskar det!

Och med den här fredsbevarande personligheten kan de nästan bokstavligen lyfta någon i sin omgivning ur ett missmod, ge stöd i en obekväm situation och stärka livslust och självförtroenden genom att så ljuvligt… osjälviskt verkligen SE en medmänniska ! Och det händer att det här ingripandet får direkt positiva effekter på självbilden och börjar färgsätta och klargöra den viktiga avspeglingen, när den för någon har kraschat och fått skador och bestående sår.

Det här är genuint positiva människor som uppenbart gläder sig åt att vara snälla och godhjärtade människor, och det ger dem så tydligt välbefinnande och glädje tillbaka. Och antagligen är det därför som de sällan eller aldrig förväntar sig något tillbaka.

Men så finns det tror jag… också en hel del missförstådda människor, som i grunden är välvilliga och kloka men som uttrycker en åsikt, eller synpunkt med en annan ton och tyngd och ett visst allvar, och som blir  betraktade som “negativa gnällspikar” fast de egentligen inte alls är, eller vill vara det, utan kanske bara betraktar verkligheten och inte kan värja sig för det allvaret, vilket fullt förståeligt och mänskligt.

Själv är jag en typisk “både – och person” som trivs i skoj, skratt och mellanmänskligt vardagsflams och fastnar ofta i en situationskomik där det händer…att jag själv är huvudpersonen och gudskelov….kan se det roliga. Men jag trivs också bra i allvaret, är inte rädd för det och disciplinerar mig att aldrig störa mig på det det i någon annan, hur det än uttrycker sig, för det verkligt, bakomliggande det vet man inte inte alltid något om.

För mig har allvaret just en anknytning till den verklighet och omvärld som är svår att välja bort och som jag inte kan vända mig bort ifrån, och som jag önskar förhålla mig till och vill uttrycka, utan att på något sätt vilja vara gnällig eller negativ. Min definition av rått gnäll och fruktlös negativitet är de känslor av frustration, tomhet och missnöje som vi ibland framkallar inne i oss – och producerar från oss själva och som cirkulerar som en social markör av dagsform och sinnesstämning, tror jag.

Men inte heller gruppen negativa så kallade “gnällspikar” är homogen utan där finns förstås många kloka, olika människor som kan ha något väsentligt och tänkvärt att säga sin omgivning, men som  ibland inte mår bra och vill avreagera sig, och då på ett sätt,  kan ta den enklaste vägen som tyvärr kan bli väldigt improduktiv.!