Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Den här bilden är ett minne från älskade Hesjön där jag tillbringade merparten av dagarna under barndomens somrar.
‘Våra minnen är som själens hällristningar och avspeglar enligt Universums stora plan, allt det genomlevda som vi lämnar bakom oss.
Jag tänker att allt liv och alla dagar, om man få leva, med tiden blir till sällsamma, personliga minnesbilder och är olika nåbara – och angelägna att söka upp i en människa.
Fast jag sen länge numera bor nära både hav och holmar och med en sån fin natur med härliga kusttypiska skogar, så bor det så många olikfärgade minnen och en ofta innerlig längtan inom mig, till en annan liten plats på jorden.
En längtan som då och då, liksom med en varm och vänlig hand vänder mig mot retroperspektivet och ett längesen genomlevt och förflutet DÅ, och i mitt älskade Målilla.
Dit kom jag som en liten energisk 2 – åring och drömmande lintott med förundrade ögon som nyfiket tittade ut över världen, människorna och djuren. Och lika förundrad och nyfiken och ofta på samma barnsliga sätt, är jag tack och lov, faktiskt än i dag 69 år senare!
Där i Målilla i den välkända den metereologiska “grytan” som senare kom att få så mycket uppmärksamhet utifrån för sina köld – och värmerekord, växte jag och mina barn upp och där levde jag i 40 år.
Och i den ganska sorglösa idyllen formades jag som alla andra och byggde väsentliga delar av min människa. Med god hjälp av ett oförglömligt utbyte med övervägande snälla människor och så mycket trygg igenkännbarhet, och för det bygget – för den arkitekturen är jag så tacksam!
Barndomens magiska minnesmärken kommer alltid vara som heliga för mig. Och skogen, sjöarna, färgerna, ljuset och dofterna och alla roliga lekplatser man hade, är hågkomster som står där med självklar förtur i mig. För dom kom ju FÖRST in i mig och mitt hjärta och kommer nog, hoppas jag, också att lämna mig sist !
Mina ögon saknar nu allt oftare inlandets välkända vyer och den trygga, typiska Målillaskogen och dom små fina insjöarna som jag egentligen är mer förtjust i och passar bättre för, än det stora lite oroliga havet. Och det är så rörande, som jag ser det, att våra ursprung och rötter är liksom omtänksamma, och vill hålla våra minnen vid liv och vet värdet av det, för dom får för mig en starkare dragningskraft ju äldre jag blir. Och jag kan i sammanhanget inte komma förbi ett citat ur en dikt av Heidenstam:
“Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.
Ur “Ensamhetens tankar”, av Verner Von Heidenstam.
