Rädda människor, och särskilt i grunden rädda skadade män, startar ofta krig i någon form i tron att kunna skydda sig, stärka sig och sitt anseende och står då i ständig opposition mot omgivningen

Ett för mig angeläget inlägg, skrivet och publicerat av mig, 

Ann Danell. 

Jag skrev en gång på 80 -talet, efter många års studier av min våldsamma, i grunden så uppenbart rädda, ångestridna pappa, en dikt med titeln “Rädda män är de som startar krig”. Och den tesen återkommer jag till i det här inlägget. 

Det är inte underligt att vår oroliga, farliga värld nu gör många av oss rädda. Det är ju fullt naturligt för vi vill ju leva i lugn och trygghet och med vetskapen att vår omvärld gör detsamma. 

Och vi människor förhåller oss förstås olika till just rädslor och har inte samma strategier till att förhålla oss till dom. De flesta av oss bejakar nog känslan och vill nå  klarhet till själva orsaken, för att kunna bearbeta och möjligen, få någon form av förståelse för det bakomliggande. Men det finns också dom rädda människor som för att fly sin skräck, projicerar den utåt, och paradoxalt nog startar krig mot själva tillvaron och andra människor… och det här blir förstås tydligt i samvaron med andra. 

För då produceras det helt i onödan, en mängd negativa energier och toxiska stämningar som påverkar omgivningen och kan få andra människor att haka på det här konstanta missnöjet. Vilket kan bli ett sjukt beroende och en spridning av ett osunt förebildsvärde   för redan förbittrade, i grunden rädda personer att luta sig mot. Och det  här visar sig ibland som ett normaliserat förhållningssätt till rädslor och otrygghet i livet. 

Och det är inte så konstigt att vi rent allmänt, av flera orsaker, har fått så många fler nästan konstant… arga och förbannade människor tänker jag. Och det tråkiga är ju det att ju fler som kopierar det här uttrycket, desto lättare får det ett högt förebildsvärde för – och tjänar skitstövelidealet som ligger oförtjänt högt i dag.

Det har hänt förr och är näst intill förutsägbart.

Men kanske… skulle vi kunna vända den här växande trenden genom att betydligt fler av oss förblir oss själva och låter bli att lydigt vara svaret på ett förväntat beteende när det gäller att alltid ha “rätt” åsikt. Att våga stå för sin egen, gå emot det som är förväntade åsikter och om man själv har lust, deklarera sin egen och strunta i det politiskt korrekta.   Och genom det undvika en del frustration över att egentligen köra över sig själv och sin egentliga åsikt..! För det tror jag faktiskt kan göra oss både sura, griniga och ilskna och ibland ordentligt bittra.

Att uttrycka en åsikt i all vänlighet om allmänna saker som gäller livet och oss människor är för mig att ta livet på allvar. INTE ett sätt att göra sig märkvärdig eller att elakt “knäppa någon på näsan” sånt har jag för min del inget behov av. Och att ha synpunkter är för mig inte detsamma som att kritisera eller angripa! ÅSIKT och sansad KRITIK, SAK och PERSON är ord vars innebörd man bör kunna skilja på tycker jag!

Frågar mig också varför människor överlag ute i samhället, så ofta, inte tar sig tid att lyssna in det som verkligen uttrycks, rent objektivt, och inte gör skillnad på dom här begreppen. Och anar att det handlar om en krass tidsvinst i i ett snurrande samhällsklimat… Men hur många anser sig inte vara öppna och toleranta för andras åsikter och säger sig hylla värdet av det, men visar allt för ofta motsatsen…? Den här dubbelheten kan jag bli störd över ibland för det skapar onödiga motsättningar och sprider negativa energier i onödan och är banne mig inget “fredsarbete”…

Och varför tycks vi, vår ganska utbredda kaxighet till trots, blivit mer sårbara och taggarna-ut- åt – beredda…? Kan vi inte bara höja oss över ängsligheten och prestigen lägga ner alla förhandsinställningar och beredskaper för “strid”, försvar och konflikt och låta var och en få tala med SIN näbb och framföra SIN åsikt, så länge det görs med fredliga medel och utifrån goda avsikter! Det tycker jag är demokratins allra finaste signum och nåt att värna om!