Språket i dag, en reflektion från mig för den som kanske orkar läsa i denna olidliga värme… Ett inlägg skrivet och publicerat av mig densamma, Ann Danell.
Språket är och förblir dynamiskt, högst levande och föränderligt och så är det förstås tänkt att det ska vara. Ord och uttryck har de allra flesta av dom sin hemhörighet i populärfacket och har som mycket annat ett bäst -före -datum. Där blir dom med tiden utnötta och omoderna och ersätts av nya som har nyhetens fräschör och känns bättre i munnen och i allt flera munnar… Snabbt får de spridning tas emot och används, till dess att tiden har passerat också dom…och då får då snällt lägga sig ner och dö.
Men det händer att ord faktiskt återuppstår, får renässans och återanvänds, och då kan dom ibland slå en med häpnad över hur bra dom egentligen var /är… För språket är ju ett väsentligt kollektivt uttryck och som ett effektivt lim som fäster ihop oss med varandra, och det faktiskt, vare sig vi vill det eller inte. I media -rummen får språket, en lite annorlunda användning och mängden av alla uttryck och massorna av ord, blir nästan oöverskådligt gigantisk. Och vi kommunicerar oftast snabbt och effektivt och ju utan verkliga möten öga mot öga.
Men det här är inget att förfasa sig över, för så är det bara, det är en naturlig följd i ett så stort sammanhang och det har också många fördelar. Men det är klart att den här distanskommunikationen också förändrar språket och att stressen sätter sina spår i uttrycken, det är inte så konstigt alls tycker jag. För språket och kommunikationen är en avspegling av hur lever och mår.
Men, tänker jag… kanske finns det ändå en gräns för hur mycket effektivitet, stress och förenklingar ett språk kan tåla utan att förlora väsentliga värden av tidlös kvalitet…? Och kanske är det så att alla de stora, känsloladdade ord som jag själv och många andra använder på sociala medier kan urlakas och drabbas av inflation…? Och att den risken förr var betydligt mindre när dom fina orden, förr oftare stod på “vänt” och att vi avfyrade dom med en större försiktighet eftersom vi ibland var för “blyga” för att ta dom i våra munnar i verkliga möten med varandra…?
Och förstås har våra, välvilliga e – mojisar och känslofulla, roliga uttryck, har blivit lite av en kompensation som förstärker kommunikationen när vi inte ser varandra, inte kan läsa mimik och kroppsspråk…? För mig känns den teorin rimlig. För övrigt är språket i sin grund tidlöst och rymmer också odödlig visdom och vägledning. Men det som är nytt är inte alltid bättre, precis lika lite som allt det gamla inte heller är det…!
