Ett av så…många heta musikminnen från tonåren som har varit med och byggt min människa och tatuerat in sina härliga energier i själen på mig!

Jag vill påstå att all musik, låtar och texter, är ett material som i väsentlig mening och tillsammans med alla andra starka intryck, minnen och erfarenheter bygger oss, och har i sig potentialen för att aldrig bli glömt i en människa. För det har berört oss emotionellt så pass att det nog i våra hjärtan har känt en särskild hemhörighet och så mycket ren kärlek, att det minnet det vill stanna kvar och får för all framtid sitt bo där!

Och har då ett musikminne sitt ursprung i en tid  i livet och vid ett tillfälle, när mycket positiva, härliga och omvälvande känslor var i omlopp i kroppen, då blir det musikminnet odödligt i själ och hjärta!  Och jag vill berätta om ett sånt som för mig är precis lika levande när jag hör den här låten numera, som då en gång i den ljuvliga sorglösa ungdomen. Och det  jobbar utan problem retroaktivt och far på en sekund…in i minnesarkivet, tar sig igenom lager efter lager av alla mina hittills genomlevda åldrar, och rör som med en magisk hand vid minnesenergier och stämningar som lyckligtvis har tatuerat själen i mig och aktiverar dom direkt!

Vad jag minns så var året 1968 och den våren hade jag hade fyllt fjorton och som så många andra i den åldern så var jag som besatt av musik, och den tidens poplåtar var näst efter själva modersmålet, som ett andra språk för mig. Och jag vill påstå att 60 – talet och en bra bit in i 70 – talet var en guldålder, en tid med så mycket bra och välskriven, välproducerad popmusik främst från USA och England, och förstås också, som den här, en hel del svenska gobitar som senare skulle visa sig bli klassiska och en del av dom odödliga… och omöjliga att tröttna på. Och så här var det den där lite kylslagna vårkvällen det här året i Folkets Hus i Hultsfred, när jag blev blown away av den här häftiga duon och den här låten.

Efter en som alltid låååång… förberedelse på flickrummet och med klädvalet minst sagt osäkert.. in i det sista, så var äntligen Perplexmascaran på plats och min favorit, Yaxa – deons goa doft stod som en sky runt hela mig… och jag hade bestämt mig…! Det fick bli dom blå häftiga tidstypiska riktigt, riktigt… vida byxorna som mammas jobbarkompis så snällt hade sytt åt mig, men som tyvärr hade ett lite jobbigt skavigt tyg. Men det var dom som åkte på och så den nya vita trenchcoaten OCH… på toppen av det, den där ganska sura lite nonchalanta, coola minen som jag plagierade från nån tuff tjej i Bildjournalen och investerade i som en osäker… säkerhet inför kvällens äventyr.