Ett inlägg, i vanlig ordning, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
I ett annat sammanhang, utanför nätet håller jag på och skriver på en text om det gamla segdragna, dysfunktionella förhållandet mellan TRO och VETENSKAP. Och jag tänkte ge ett litet smakprov på det här.
I årtusenden har att TRO och VETA stått i motsats till varandra. Och alldeles FÖR länge… har de här två begreppen, vart och ett… dansat solo på SIN egen bana. Lyckligtvis har det faktiskt funnits undantag från det här, som t.ex storartade kombinerade filosofer och vetenskapsmän, t.ex Platon och Sokrates och en mer sentida som Einstein som hade intresse för den andliga världen och stora insikter om den.
Och det har funnits och finns nu flera mer prestigelösa vetenskapsmän – och kvinnor, verkligt kloka, icke- enögda personer… som fattade själva poängen med vidsynthet och vidgade vyer och som lämnade efter sig ett kunskaps – arv att förvalta som var en ren välsignelse för eftervärlden !
Men i sann naturvetenskaplig anda har förstås VETANDET betraktats med full respekt för sitt absoluta sanningsvärde, eftersom den sanningen ju kan MÄTAS och VÄGAS och bevisas i form av statistik för det mänskliga ögat. Och ordet VETENSKAP har genom historien alltid haft respekt med sig och bara ordet har i sig, en väl etablerad status som språklig kult och är fortfarande svårt att kombinera med det som “bara” är genomkänt och intuitivt upplevt av våra sinnen.
Och även om jag rent faktiskt förstår varför det är så här, så tycker jag det är ett irriterande “arbetsmiljöproblem” till hinder på den väg fram till insikter och upplysningar som bör leda till acceptans och förståelse, för det man inte redan innan kan – eller vill förstå.
Men den mänskliga hjärnan har i sin suveräna genialitet också den sina begränsningar och jag tror faktiskt inte att det är meningen att vi på det cerebrala planet SKA förstå allt. Utan att vår metafysiska uppfattningsförmåga ska göra SIN tjänst i oss och ge oss starka utomvärldsliga sinnesupplevelser för att befrämja den mänskliga utvecklingen i ett större perspektiv vars helhet vi inte kan se, bara ana och förnimma.
Men ljuset i tunneln är allt fler av modiga prestigelösa forskare i världen numera båda vågar och vill, ansluta sig till att det faktiskt inte behöver vara en motsättning mellan Vetenskap och Tro. Och kanske… är det här ett bevis för att vi ändå fått ett mer fritt och luftigt, mindre auktoritärt samhälle där en trosupplevelse hos någon (vilken inte alls behöver vara traditionellt religiös utan så mycket annat… ) numera kan respekteras som en subjektiv sanning. Och som ändå, trots att den inte kan varken vägas, mätas eller säkerställas med forskning, ändå bär verklighetens signum för den som upplever den!
Och jag är övertygad om att Tro och Vetenskap inom en snar framtid och i en värld, nu hoppfullt på flera plan satt i förändring, i spåren av den utvecklingen nog kommer att förvåna oss… Och att dessa inriktningar nog ser flera anledningar till att för alltings bästa gå hand i hand och också dansa TILLSAMMANS på SAMMA bana till tonerna av den ömsesidiga förståelsens musik…!
