Konsten att kunna hålla tillbaka sin självtillräcklighet och inte “hälla” egna färdiga lösningar över andra, förstå värdet av hjälp – till självhjälp, en bra hint eller ett klokt råd som kan bli en liten “studs” framåt till den som behöver…!

Jag tror att majoriteten av oss  har en god vilja och även en bra beredskap för att kunna ställa upp och hjälpa en annan människa när det behövs. Men med den reservationen… att det för de flesta känns lättare och mer överkomligt att gå in vänners och närståendes liv med hjälp och stöd, än att göra detsamma i den yttre kretsen bland relativt okända, fast man ibland kan se att någon verkligen mår dåligt.

 

Och det tror jag ofta beror på rädslan för att “störa” och att riskera passera gränsen för den personliga integriteten och för att kanske bli avvisad. Vi är i allmänhet ganska rädda för att bli just avvisade i olika mellanmänskliga sammanhang, och tar nog onödigt ofta ett ” NEJ” från någon för ett eget misslyckande. När vi istället borde se en lite större bild och förstå att ibland finns ännu… inte incitamentet, själva plattformen, för att kunna eller våga… öppna dörren och släppa in hjälpen utifrån i en människa.

 

Men NÄR kan man då, vara säker på att en medmänniska verkligen behöver bli hjälpt och okejar det? Och hur signalerar någon behovet av bara… någon slags hjälp – till – självhjälp, och hur vet man om en människa själv kan hantera sina problem, när man anar stora bakomliggande svårigheter? 

 

Hur vet man med någon som helst… säkerhet att man har bedömt de här parametrarna rätt?

 

Vill du ha mitt svar på den frågan så kan jag, vis av erfarenhet, bara säga att det kan man INTE… och den vetskapen ska man vara klar över!

Och faktum är… att det är väldigt lätt att man utifrån den hjälp man själv fått av andra och, inte minst, egna insikter som puffat en framåt, det vill man då i all välvilja, gärna dela med sig av till andra…

Och av bara farten kan man då riskera att bortse från det där viktiga och avgörande som ju gäller vid alla förändringsprocesser i en människa. Nämligen det, att det blir… oftast bäst – mer varaktigt och sätter sig djupare, om man själv, efter eget huvud kan läsa och tolka livets bruksanvisning. För då får man jobba lite med varje del, varje pusselbit för att komma i mål.

Och därför är det bra, om man inte av bara farten liksom “häller”… över SIN egen definition av hjälp över någon och använder den som  en slags universalhjälp. För det… funkar väldigt sällan! Och det där med att hjälpa, som ju kan vara superbra för någon och till och med avgörande för själva tillvaron.

Det tycker jag, lite förenklat… är lite som att köpa skor eller kläder till någon annan, man måste i första hand alltid… ha klart för sig, om den det gäller överhuvudtaget VILL ha något av dig…  Vilken storlek som då gäller, DET är själva basen – grundförutsättningen…  Om sen själva modellen visar sig fel, inte blir uppskattad, då Kan man ju faktiskt BYTA så den verkligen passar själva mottagaren…! 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

Lämna ett svar till Stina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *