Hur vår allra första relation, den till våra föräldrar, kan påverka oss och hur mycket av deras miljöarv vi kan få via dom och faktiskt föra vidare

Jag tänker ibland på hur mycket vi påverkas av förhållandet till våra föräldrar under uppväxten. Den relation som blir vår allra första, ochpå flera sätt, avgörande nära relation i livet. Själv har jag som andra på gott och ont inte gått opåverkad ur den relationen.

Vi är ofrånkomligen 50 % av den genetiska uppsättningen av våra båda föräldrar och en hel del – 25 %, av deras ursprung. Och går rent genetiskt – TEORETISKT… omkring som, typ, ett montage av hälften av respektive förälder … Men som tur är så är vi – blir vi, ut över det… så mycket mer… och står de allra flesta av oss stadigt i vår egen personlighet och i det som är VÅRT autentiska JAG.

Men inte minst tror jag… att vi indirekt och mer än vi tror, är en produkt av ett betydande miljöarv av föräldrars och gamla släktingars upplevelser, som vi går omkring och bär på. Bland dem också tyngder av många gånger såriga, inflammerade besvikelser och väderingar, konflikter och nötningar mellan människor av vårt “kött och blod” och som utgör delar av de möten som de haft i sina liv. 

Och vi undgår inte alltid påverkan av dessa förnekanden, familjehemligheter, förträngningar och trauman som nedtystade och obearbetade gått i arv till oss. Och jag har anat och sett exempel på det här, och vilken omvälvande upplevelse det är för människor som kunnat gäva fram, göra upp och förstå gamla förstenade traumaspöken ur tidigare generationers historia. Det här blir för mig mer intressant desto äldre jag blir och ju större bild av mig själv jag får och när år och dagar, insikter och självkännedom växer och går mot klarsyn och mognad…

Och vi är alla i en mening en bok som vi lever iss igenom… och vi skriver vårt eget manus, med en viss hjälp av våra föräldrars livsmanus som vi ärver delar av. Och det sätter sig gärna i våra hjärtan och i vårt kroppsminne tillsammans med gamla energier som vi naturligtvis inte alltid kan förstå eller relatera till.

Har precis sett dokumentären med Bibbi Andersson på svt play. Och jag kan verkligen rekommendera alla som har ett människointresse att se den! Den visar på en naturbegåvad skådespelerska som i varje roll öste ur sig själv och använde sina egna erfarenheter som ett finstämt instrument.

n

Men mest intressant var för mig bilden av MÄNNISKAN Bibi. Hennes liv och historia, hennes känslor och tankar, och den sköna distans hon hade till sig själv, och hennes öppenhet med sina känslor.
Och det som berörde mig mest var Bibbis förhållande till sin mamma som verkligen gick som en röd tråd genom hennes liv… För det fenomenet är absolut tidlöst och ett alltid återkommande fenomen i människans liv som i mycket kan forma ett liv i olika riktningar.