Jag är en hybrid – en mix av ganska mycket glädje och en hel del allvar, men vemodet är det som får mig att landa i ett kvalitetslugn där jag ser livets absoluta storhet…!

Jag älskar ljus och solsken, men är i dubbel bemärkelse… lite för “ljuskänslig” för att vara i den exponeringen för länge, för det kan ibland bli för mycket för mig. 

Då väljer jag gärna att sitta en bit bort och betrakta det hela på avstånd,  för det blir en bra “lagomupplevelse” för mig. Och jag tillhör den förmodat mindre grupp av människor, för vilka en molnig dag  faktiskt kan vara så där skönt vilsam för sinnena.

Det här kan nog låta underligt för många, det kan jag förstå, för det är så apart i förhållande till vad de flesta andra känner inför ljusa soliga dagar. Den här känsligheten är för mig också direkt överförbar på graden av social exponering, fast jag tycker om möten med människor. Men trots det trivs jag mest och funkar bäst med mindre portioner av sociala sammanhang, och när det inte är för mycket människor eller blir för många olika intryck för sinnena. 

Dels för att jag är högkänslig, men också för att jag så dumt… ofta tar på mig ett socialt ansvar och vill att alla ska bli sedda i ett sällskap och jobbar hårt  för att ingen ska känna sig utanför eller förbisedd. Och då bränner jag ofta ut mina batterier och kan bli vansinnigt trött.

När jag ser tillbaka så minns jag att det var i tonåren som jag märkte molltonen, och där lite mörka bitterljuva “bluesiga” i mig och hur jag trivdes i det och kände ett så härligt lugn när jag av olika anledningar kände mig så där måttligt VEMODIG.

Det var som jag fick ett par RIKTIGT bra glasögon på mig och verkligen såg skönheten i hela det existentiella registret och kunde försona mig med livets villkor. Och döden och separationen blev som i ett förklarat ljus, för mig förvandlad från att vara en sorgligt vissnad blomma till en högst levande knopp omsluten av hopp och ljus…!

Och det här sköna bluesvemodet det njuter jag förstås också av i musiken…! Och jag är närmast allergisk mot allt som är så där klämkäckt i musikväg. Jag älskar all glädje som finns att få i mig själv och runtomkring mig, den tar jag vara på och njuter verkligen av och jag gillar att göra andra glada, det är den bästa present man kan ge bort tycker jag. Och utan glädjen och kärleken till humorn i livet hade jag definitivt inte varit den jag är i dag.

Men märkligt nog så är det just det mjuka, vackra vemodet, så länge det inte tar över och skymmer det livsbejakande ljuset, som lite paradoxalt… ger mig en extra växel i min inre motor och som får mig att se mer klart på livets stora frågor och ger mig tröst, hopp och sammanhang mellan det som är obesvarat i mig!