Var vad det egentligen som gick snett… och varför hände det överhuvudtaget, den frågan har jag ställt mig ett antal gånger? Det där som jag upplever, att samhället inte längre riktigt står på vår sida och att vi inte heller alldeles självklart står på varandras när det behövs.
Tyvärr, tror jag ganska ofta beroende att vi har fullt upp med oss själva. Och så det att saker och ting som de flesta av oss måste göra, ta oss igenom och jobba med, inte längre så gärna… tillåts utgå från vars och ens förmåga eller från ett rimligt mått av egen takt. Det här har definitivt skapat ett hårdare samhälle som tyvärr verkar ha bestämt sig för att stanna.
Och jag får då lust att ställa en annan fråga:
Var försvann det verkliga GULDVÄRDET i våra liv – det där ljuvliga MÄNNISKOVÄNLIGA samhället…?
Och varför är detta, numera UTOPIA inte… sååå mycket mer saknat av sååå många fler än det faktiskt verkar vara? Och jag kan bara inte komma förbi att det nog beror på en förändrad människosyn och på värderingar som rimligen fullt ut inte kan bygga det humana samhället! Värderingar som vi har tagit till oss, fast många av oss egentligen inte vill, men som vi tror att vi MÅSTE acceptera för att klara oss i ett betydligt kärvare samhälle och i en så krävande samtid.
Och jag får i sammanhanget en inre bild i mitt huvud av en metallglänsande RUSTNING som en symbol för ett SKYDD inför hur hårda vi relativt sett har blivit, antagligen utifrån en sjuk ambition att helt enkelt klara oss i ett betydligt mer tufft och tondövt samhälle.
Jag ställer den här frågan på goda grunder… eftersom vi på ett nästan tragikomiskt sätt har förflyttats och numera lever våra liv som på en gigantisk, allomfattande TÄVLINGSARENA! Och det scenbytet gillar jag inte, jag kommer aldrig bli bekväm med det…! Undra på att stress och prestation har blivit vårt starkaste drivmedel och gör oss sjuka…?
För på det här viset ÄR vi inte riktigt fria människor utan sen ett bra tag tillbaka förvisade till en “marknad” där vi ständigt och jämt känner att vi måste tävla och konkurrera med varandra om vem som är smalast och snyggast, mest effektiv, tillräckligt framgångsrik, ungdomligast eller mest vältränad. Och inte minst… tävlar vi mer eller mindre medvetet, om att ta hem priset i att vara starkast och mest osårbar! Och det här gör att vi i en mediavärld som aldrig sover eller ens blundar… förstås måste jobba på med marknadsföringen av oss själva och bygga – underhålla och vidmakthålla det VARUMÄRKE som vi förutsätts vara som aktörer på alla de stora torgen i sociala medier!
Visst har människor alltid tvingats underkasta sig villkor, men då har det historiskt, betydligt oftare handlat om ren överlevnad och om att få det lite bättre i förhållande till ett svårt utgångsläge. Men i dag tävlar vi om helt andra saker som positioner, prestige och prestation och den bekräftelse det ger. För det verkar vara det som idag så ofta får oss att känna oss “levande”, ger oss kicken av en förhöjd livskänsla. Men jag tror att den känslan ibland tenderar att bli kontraproduktiv, och faktiskt överskuggar själva NÄRVARON i livet. Och det är rena självbedrägeriet… eftersom vi omedvetet lurar oss själva! Och så har av i mediacirkusen duktigt lärt oss att “syns vi inte så finns vi inte” – då är vi antagligen “döda” i någon form…
Och så är det förstås där basala behovet, som vi alla har och som numera ÄR mer tillåtet att visa, och det är egentligen bara bra. Det att vi vill bli älskade, gärna synas och bli beundrade… Och min teori är att det var i mötet, eller snarare krocken… mellan det fullmatade nästan överutvecklade, materialistiska välfärdssamhället, och explosion av mediavärlden, och då när allt blev möjligt, som det faktiskt gick fel…Även om en hel också gick rätt. För någonstans i den luriga kombinationen började vi bli förvirrade, fast vi trodde att vi blev mer klarsynta… Och det var då vi började att mer och mer, överlämna själva uppskattningen av våra självbilder åt varandra och till en tongivande majoritet… Och DET var varken klokt eller bra…!
För i den stora ID – ramen i oss alla ska BARA bilden av oss själva färgade av den villkorslösa självkärleken sitta.. fast och tryggt! För den relation som vi har till oss själva ÄR och FÖRBLIR den viktigaste, är livsvarig och blir vår längsta…! Och just därför ska vi vårda den ömt, För om den inte funkar får man ofta problem med harmonin och varaktigheten i alla andra relationer. Och överlåter man åt andra att måla sin självbild genom att ingå som ett “slavkontrakt” där man jagar andras godkännande, så är man utlämnad till det “marknadsvärde” man för dagen har eller får genom sina sociala exponeringar. Vilket kan variera och vara mycket flyktigt… och då riskerar man att till slut glömma bort sig själv och vem man egentligen är!
Då kan man riskera att till slut hamna i den osunda pendelrörelsen, i svängningarna mellan HYBRIS och SJÄLVFÖRAKT…Det kan bli plågsamt och det ska man akta sig noga för! Och därför bör man alltid veta vem man själv är på djupet, känna sitt orubbliga människovärlde och alltid ha tolkningsföreträde till det! Och aldrig bli beroende av “att – duga – åt – andra – drogen” eller låta någon annan måla den egna självbilden med sina färger…!
