Epitetet BRÅKSTAKE är absolut ett av de lättaste, och kräver inga större kvalifikationer, för en människa att få… Den applikationen behöver ofta ett inte så stort övertramp där foten hamnar bara preciiiis… bortom gränsen för normens och den allmänna uppfattningens gräns. Tänker jag… och sveper lite hastigt över alla intressanta minnen av händelser och människor som jag sparat i mitt hjärta och samlar på.
Och vissa av dom minns jag särskilt just för deras friska “uppkäftighet” när den verkligen var befogad och vilken skillnad den gjorde när ingen annan vågade öppna munnen till någons försvar. Ljus över deras minne! Andra personer kommer jag ihåg som uttalat konflikträdda och långt ifrån innehav av civilkurage, fast dom i övrigt var hyggliga.
Själv har jag en hel del brister men jag har faktiskt nästan alltid haft modet att ingripa till en sak eller medvarelses försvar. Och den förmågan har sannerligen inte avtagit med åren, snarare tvärtom…. För ju mer jag ser av feghet och likgiltighet inför världens tillstånd och orättfärdigheter mellan människor, desto mer övertygad blir jag i min roll som filantropisk “bråkstake”… En sån som inte räds för att ge den där verbala “knäppen på näsan” till den som förtjänar den. För att han eller hon är feg och blundar och inte ingriper till någons försvar. Eller till den som inte förstår det där… att våga avvika och ha en egen åsikt och uttrycka den tydligt, inte är att “bråka’…
Visst är det skillnad på bråkstakar och bråkstakar, det är det visst… Och det är alltid en fråga om VAD man bråkar om och VARFÖR, och faktiskt också HUR man bråkar. Och när kända människor med hög social status säger ifrån och sätter ner foten i olika sammanhang och “bråkar” lite, så brukar de mer sällan kallas bråkstakar. Det har alltid funnits dom som startar bråk för stridens egen skull och ytterst för sin egen vinning, och det är våldsmän – och våldskvinnor, som inriktar sig på fysisk och psykiskt våld, som är de allra värsta i min värld.
I alla tider har det förekommit människor som alltid är beredda att tända krigseldar och bråka bara för att bli föremål för uppmärksamhet, och till och med beundran, från kretsen av de lätttimponerade som så sjukt… själva går igång på bråk och våld.
Båda kategorier gör mig illamående och frågande inför hur snedvriden en människa egentligen kan bli och varför…
Men det HAR lyckligtvis också alltid funnits hjältemodiga, modiga personer med rättspatos, vars röster inte tystnar och som inte avstår från att ingripa när de ser en orättvisa, en orättfärdighet eller elakheter mellan människor. Och de är vanligtvis inte heller rädda om sitt eget skinn för de jobbar för osjälviska mål…! Men beroende på vem, var och i vilket sammanhang det gäller, så tilldelas de ofta, om de inte av en enig omvärld, i vår vardag den hopplösa rollen som just – bråkstake… Fast han eller hon egentligen jobbar i freds – och rättvisans tjänst, vilket minsann inte alla är beredda att göra, trots att ropen om just fred och rättvisa hörs ofta hörs i vårt samhälle… !
Och de blir ofta allt ifrån nedtystade, och nonchalerade till bortkörda, avvisade, och utfrysta, till och med polisanmälda. Och i icke demokratiska i länder i extremfall, avrättade…! Och de här viktiga “bråkstakarna” är egentliga fredsmäklare…
I vår vardag blir de inte alltid uppskattade efter förtjänst… för deras mod och rättvisekänsla utmanar oss och ställer vår egen och vårt samhälles människosyn, och vår vilja till engagemang för allas bästa, på sin spets… Och det visar sig gång på gång, att många människor är rädda, föredrar sin egen orubbade trygghet och “lugn och ro” före att ställa sig upp och faktiskt vad många kallar”bråka”, eller ta en konflikt, en diskussion, för att uppnå ett syfte som gör gott för något utanför sin egen komfortzoon. Och det är bra synd… för det kan bidra till en bättre värld och ett mer rättvist samhälle!
Och jag bara säger : Ära och tacksamhet till alla modiga “bråkstakar” som för en god och genomtänkt sak, stör friden för de slumrande och likgiltiga, och heder åt dem i vår historia som vågade gör detsamma…!
