I mitt huvud kommer då och då, och oftast i drömmen när jag sover, en lösryckt mening eller ett ord med ett starkt och precist tilltal. Och det är INTE en vanlig tanke och kommer INTE tillsammans med en vanlig känsla. Och dess innebörd har jag då vare sig sökt eller ägnat en tanke. Så har det varit sen jag var ung i världen och redan då, nästan lika skrivglad som nu.
Apropå de här tilltalen, eller vad man ska säga…så har jag för länge sen lagt dem under rubriken “inspiration” för det är nämligen precis vad det nästan alltid har blivit av dom. Inspiration till att dra vidare som i en tråd, tänka en del, och känna in…. Och det har nästan alltid resulterat i ett nytt blogginlägg eller före bloggtidens inträde, i ett kåseri eller en krönika som i bästa fall hamnat i en tidning.
Och är man känslomänniska och har nära till associationer och inlevelse så kan inspiration se ut och visa sig på olika sätt. Men ibland kommer ord och meningar så fort och helt oväntat, och när jag just då inte är i skrivartagen, men det är mer sällsynt faktiskt.
I går när jag var på väg in i vårt sovrum för att dammsuga och just då inte hade den minsta medvetna tanke på något annat än lite handfast städning, så ramlade följande lilla “miniscen” ner i mig:
En man säger till en kvinna:
” Åh… förlåt mig för att jag drog upp dig med roten… och kanske gjorde dig illa, men du verkade så rotlös och jag ville bara rädda dig…” 
Det här var det hela, och jag tyckte först det verkade lika knasigt, snudd på obegripligt som du som nu läser det här nog tycker. Jag släppte det hela och städade vidare, och det gick ett par timmar. DÅ hände det… som ofta brukar hända mig när det gäller den här ‘inspirationen”, nämligen det att poletten trillade ner i mitt huvud… och jag såg liksom plötsligt själva poängen – sammanhanget – paradoxen. Och var det hörde hemma, var jag kunde hämta dig i mina egna referenser och erfarenheter.
Hur många av oss har inte flera gånger stått inför en människa som vi har någon sorts relation till och som har problem och som vi vill rädda…? Och vi vill verkligen göra allt som står i vår makt för att lyfta den här vännen upp ur en problematik som hon eller han uppenbarligen inte själv har kraft att göra.
Vad jag har lärt mig är det att hur välvilliga vi än är och hur gott vi än vill göra för någon i en sån här situation, så ska man inte glömma att i någon mening be om lov – få tillåtelse, innan man ingriper till någons hjälp och “räddning” … Och en sak till, och precis lika viktig:
Också en tillsynes… rotlös människa som befinner sig på ostadig mark i livet och som vill ta emot din hjälp, HAR ett mentalt och då ofta, särskilt sårbart rotsystem och är mycket känslig… Så för allt i världen – vad du än gör, var försiktig, ha tålamod och gå mycket varsamt fram i ditt “räddningsarbete”! Och låt förmålet för din hjälp bestämma farten i det här jobbet. För är det är vid få andra tillfällen i livet som en människa så mycket… behöver få kontakt med sitt ursprung och sina rötter och känna ett djupare sammanhang, som då när man är skör.
Annars är det risk att fast man menar så väl, går för fort fram för man vill bereda ny, frisk och orörd mark åt den som är ledsen och förtvivlad. Vad som då kan hända är just det som jag fick till mig.. att man faktiskt i sin iver, och som en tragisk paradox… kan dra upp den som man tror är”rotlös” med hela sitt mentala bagage och hela det känslomässiga rotsystem som FINNS där… hos den som helt verkar ha tappat kontakten med det för länge sen…!
Och DET är en ren stöld att ta grundtryggheten från den människa som just då behöver anknyta till den och känna kraften och beständigheten från basen i sig själv! För den tryggheten måste den som mår dåligt nå ner till och känna att man har ett ursprung och en solid grund i sig. Innan man kan byggaförtroende och ta emot hjälpen fullt ut från en “räddare”utifrån och börja nyorientera sig…!
som jag
Så otroligt bra skrivet vännen … ?
Tack Kerstin, vad glad jag blir!