För i år precis 25 år sen gjorde jag av flera skäl och efter ett moget övervägande, ett val som förändrade mitt då väl rotade, men ganska olyckliga liv, radikalt.
Jag tog steget ur det gamla och såg med längtan i blicken fram mot kanten av något HELT nytt, och eftersom jag bedömde att den nya marken under mina fötter, allt eftersom, skulle komma att bli en hel del mer fast, solid och trygg än förut, så löpte jag linan ut och HOPPADE…!
Det språnget har jag ännu efter 25 år aldrig ångrat! Jag gifte om mig, flyttade en bra bit bort från den ursprungsbygd där jag hade levt i 40 år… Och där väntade mig ett nytt jobb, en helt annan, och i början ganska främmande värld och umgängeskrets med människor vars bakgrund, och delvis också livssyn och värderingar, inte riktigt överensstämde med min.
Det här var både spännande och utmanande men kunde i början stundtals känna som lite av en identitetskris. Men eftersom jag har turen att vara en ganska motsägelsefull… men ändå ganska modig och konstruktiv kombo av trygghetsälskande vanemänniska OCH en flexibel natur, så antog jag den nya modellen av hur mitt livet antagligen skulle komma att se ut, för motivet var, som det så ofta är – betydande kärlek…!
Men… med en reservation, den att min då 10 – årige, yngste son var helt med på den här förändringen och kände sig trygg i situationen, och det visade han sig vara. Och det fina är att han nu långt efteråt säger att det här blev något av hans barndoms lyckligaste tid. Och det har bekräftat att jag gjorde ett bra val, den där gången för så länge sen… och det värmer mitt gamla modershjärta.
Att våga förändra sitt liv och satsa på något nytt kan ge en människa ett betydande kunskapslyft och en större blick för sig själv och sin utvecklingspotential och för helheten i tillvaron. Och det jag lärde mig var att tro på mig själv och mitt eget värde och att jag verkligen förtjänade kärlek och lycka.
Plus att verkligen först… kvalitetssäkra det nya och att i alla fall försöka, göra en preliminär bedömning av hur hållbar, varaktig och vettig en ny relation, en ny omständighet kan tänkas bli. Och så vara realistisk nog att kunna förutse en viss sorg – och – krisreaktion… för den kommer nästan alltid i någon form och grad, på det känslomässiga planet hos en normalfungerande människa när man lämnar människor, minnen och miljöer bakom sig, det är naturligt när man tar farväl av en del av sin historia.
Därför bestämde jag mig när jag flyttade för att ALDRIG låta mina gamla minnen eller människor bli glömda, oberoende av hur ljusa, glada eller sorgsna de än var…! Utan att se med tacksamhet på det “gamla” liv jag lämnade och på allt det jag varit med om och hur det påverkat mig och gjort mig till den jag var då och är i dag.
Och till den som läser det här och kanske tvekar inför att bryta upp och tappa trygghet och förutsägbarhet vill jag säga :
Var inte rädd för att ta steget medan det ännu är möjligt! Och tänk på att din själ alltid gör nya avtryck och lämnar igenkännbara spår efter dig när du bryter ny mark och beträder främmande vägar i livet!
Och glöm inte… att den största och viktigaste hemhörigheten den har du alltid i dig själv…!
