Rädslan HAR många ansikten den saken är klar. Och vem känner inte igen sig i det där, att man ibland bli så rasande arg… när man blir riktigt rädd och känner att marken verkligen gungar under fötterna på en…?
Och jag tänker att den reaktionen väl inte är så konstig eftersom rädslan, när den är väl befogad, är ett redskap som jobbar för vår ÖVERLEVNAD. Och att vi då när vi blir RIKTIGT rädda, rent instinktivt känner att vi måste stärka oss och bli mer offensiva för att möjligen kunna skrämma, och på det viset avväpna och besegra ett hot i någon form.
Därför bör man komma ihåg att allt INTE nödvändigtvis ÄR vad det ser ut att vara…och att en i övrigt fredlig människa – precis som djur, i hotfulla stunder och under press, mycket väl kan spela ett desperat spel och då vänder alla taggar utåt och går till angrepp med ilska för att dölja det som är en stor rädsla inom dem.
Och så gör vi för då och då för att avskräcka och inge respekt i en skrämmande motpart och vinna eller genom att komma undan en hotfull obehaglig situation, och där kan den verbala krigföringen slå hårt… Och jag tycker faktiskt att de aggressiva krigförande människorna i olika sammanhang har blivit fler,och förmodligen har det utbredda svaghetsföraktet också bidragit till att man hellre visar ilska än rädslor…
Och att det här i någon mån då skulle kunna bekräfta min teori… Eftersom samhället och hela det globala rummet ju blivit farligare, och att vi nu av olika anledningar utsätts för fler och allvarligare risker på olika sätt.
De flesta av oss blir förstås då mer rädda och mindre trygga och agerar då, som sagt, per instinkt ur ett överlevnadsperspektiv. Och jag tänker att “Rädda män är de som startar krig” kallade jag en dikt jag skrev en gång för länge sen…
Ja, inte så oväntat så visar statistiken att de stora politiska maktkrigen ute i världen ju startas och iscensätts av män. Så är det nu och så har det varit under en mycket lång historia. Kanske med få undantag, för någon krigisk drottning med makt som visat grönt ljus för ett storkrig.
Men både män och kvinnor är ändå MÄNNISKOR och en rädd och förtvivlad människa kan när som helst, oberoende av kön, dra sitt vapen mot någon annan, och våra vapen kan se olika ut. Men vreden är väldigt ofta rädslans operativa förtrupp! Det har jag märkt så många gånger.
Och när vi ibland blir riktigt rädda och då när förtvivlans röst talar i oss, så behöver den innersta kärnan av våra rädslor bli blottade och sedda. För jag tror att den som är riktigt rädd och förtvivlar, ofta innerst längtar efter att bli genomskådad, avväpnad och förstådd…!
Och i ett ömsesidigt igenkännande av det här allmänmänskliga beteendet behöver vi oftare, och mycket MER mötas! För det… är ett fredsarbete på hög nivå som vi behöver träna på och jobba mer och prestigelöst med anser jag!
