För vissa människor tycks själva “levandet” så främmande och obekvämt och då kan nog en annan roll än den egna bli en flykt och ett beroende

Livet är livet och måste för oss alla levas utan censur och reservationer, så är det bara. Och vi vet att tillvaron kan vara både solsken och regn och ibland riktigt skoningslösa oväder. Men det är nog ändå, för de flesta av oss de där härliga, problemfria dagarna när livet flyter på som en liten trädgren i en vårbäck i lagom fart, som vi bäst minns när vi tittar bakåt, och tur är det tänker jag. Såna där dagar när det mesta funkar och vi känner oss trygga och bekväma i själva livsuppgiften och i den roll vi  från födseln blivit tilldelad. 

 

 

Men så är det inte för alla, för det finns människor UTAN sjukdomar eller funktionsbegränsningar och med i övrigt bra och ordnade liv, för vilka det “vanliga” livet skaver och det att spela rollen som sig själv, verkar göra ont hela den tid det varar. För att man inte känner sig bekväm i den roll man måste spela när man är sig själv… Det här har jag lagt märke till hos en del riktigt begåvade skådespelare, musiker och stora konstnärer som blir så tydligt obekväma i interjuver och samtal med andra. De får svårt att hitta orden, ser väldigt obekväma ut och som om de bara väntar på att programtiden ska ta slut och att pinan är över. 

Jag tänker avstå från att nämna några exempel på det här, men jag känner igen det i flera stycken, mer eller mindre kända människor med stora begåvningar. Och jag riktigt lider när jag ser hur de skruvar sig när de måste vara ” sig själva” som nakna och utlämnade. Och kanske är det så enkelt, eller kanske så komplicerat… att vissa människor är som tryggast och mår bäst när de spelar en annan roll än sin egen och när den blir, så att säga, sekundär. Och att det då är betydligt enklare att uttrycka sig själv genom sin konst, i en teaterroll eller som sångare framför en mikrofon och en stor publik…? Och kanske det hela i grunden handlar om ren blygsel, eller gamla konserverade otillräcklighetskänslor, vem vet…? 

Det inte svårt att tänka sig hur svårt livet kan bli när ålder eller sjukdom sänker den konstnärliga förmågan eller tar bort den helt för en sån här person som har trivts bäst utanför sin egen roll, länge haft den starkaste identiteten i en annan och känt sig säker och skyddad i den. Det måste vara en mycket svår omställning och en smärtsam förlust för en människa tänker jag. 

Och åter igen tänker jag på vad bra det är att försöka förstå varandra lite mer, i alla våra lager, och det som kanske ligger bakom det där vi inte alltid är, eller kan vara som förväntas av oss…! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *