Rutiner och vanor – det förutsägbara, kan vara som en mild besvärjelse, en symbolisk motkraft inför död och ändlighet och kanske den enda vardagliga dosen av trygghet för en ångestriden människa

När jag som ung under min utbildning gjorde praktik inom psykiatrin så minns jag att jag slogs av hur vanligt det var att patienter med mycket oro och ångest antingen satt med slutna ögon och vaggade från sida till sida, och försökte övervinna sin många gånger djävulska kroppsångest, eller gick omkring som instängda i sig själva efter ett repetitivt mönster fram och tillbaka och ofta med lite lunkande ganska bestämda steg. Och jag vet att jag tyckte så synd om de här vandrande människorna med sina “blödande” själar för de fick liksom aldrig, verkligen aldrig, någon ro. 

Och för den som vet hur det skoningslösa greppet av en riktig ångest kan kännas så tror jag att vi nog kan vara rörande överens om att det kan vara som en riktigt nära – döden – upplevelse, fast negativ och UTAN varje inslag av något “vackert underbart, eller hoppingivande…”

Och att då ändå kunna känna att man, i det mardrömsläget, fortfarande lever…. och har NÅGON form av kontroll genom att röra sin kropp på ett särskilt sätt som blir en upprepning, kan vad jag förstår, vara rena självmedicineringen i stunder när det är som värst och inget annat hjälper. 

De här vaggande rörelserna ger mig bilden av en pendelrörelse som kommer igen och som har pulsslagets förutsägbarhet, och jag  tror att den ligger djupt och ursprungligt i oss. Och den rörelsen upplever vi  ju första gången i våra mödrars livmoder då vi som små foster ligger där så mjukt och tryggt och skvalpar och vaggas i fostervattnet.

Och när vi sen har fötts då blir vi fortsatt vaggade av våra föräldrar, då  när vi ska tröstas eller komma till ro och sova. Och det här har alltid, genom alla tider funkat och sitter i ryggraden hos mödrar, mer än hos papporna och av en av naturlig orsak vill jag påstå. 

Och jag tror att behovet av den vaggrörelsen från barndomen det bär vi med oss genom livet, fast förstås olika mycke, beroende på hur vi mår, vad som händer oss och hur trygga vi är. För den är rofylld, lugnande och skön och pålitligt återkommande, PRECIS… som vi vill att själva livets puls och dagarna ska vara! Och jag har sett det här hos oroliga äldre och dementa som när de, som man brukar säga, då “går i barndom igen” kan regridiera och krypa ihop i fosterställning och vagga som i ett förtvivlat försök att nå det lilla barnets trygghet igen. 

Vi har alla olika förhållande till rutiner, vanor och ritualer och är nog inte alltid själva medvetna om hur bundna vi är till dem eller hur mycker de betyder. Eller vi förstår nog inte fullt ut hur mycket de ursprungliga, primitiva instinkterna egentligen arbetar med oss. 

Och  med det här finns absolut en koppling till trygghet och det lugnande i det som kommer tillbaka och som är förutsägbart och kontrollerbart, och dit hör tveklöst fasta rutiner. Och det kan då handla om våra motionsvanor, mönster i vårt ätande, våra hygienvanor eller on hur och när vi städar våra hem, bland mycket annat. 

Och det här är helt valfritt, okej och  komplikationsfritt så länge det inte drar iväg mot tvång och mani, och att man inte KAN hoppa över, förenkla eller ändra i sina fasta rutiner. För då har det ofta gått över till att funka som en tvångsmässig dämpning av en ibland odefinierad ångest. En ångest som ökar när man låter bli och “slarvar” med det här befästa vanemönstret. Och då kan det vara läge att stanna upp och ställa sig frågan VAD det är som man EGENTLIGEN måste städa bort…? Och det frågetecknet kan man söka hjälp för att kunna radera ut. 

Och jag skulle vilja påstå att det finns som ett “gyllene snitt” där någonstans i trakterna mellan kaos och ordning, (med reservation för att de här två tillstånden har olika definition för olika människor) som faktiskt har en bra potential för lugn och ro.

Man inte ska överdriva strikta rutiner, för att ibland också kunna släppa taget om det trygga förutsägbara – rutinens vaggande pendelrörelse och kasta sig fritt och förutsättningslöst ut i en improvisation ut i det okända… DET kan faktiskt kamma hem stora vinster av både trygghet, lugn och tillit både I och UTANFÖR sig själv! 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *