Rutiner och vanor – det trygga förutsägbara, kan vara som en besvärjelse, en symbolisk motkraft inför tanken på död och ändlighet och ibland den enda dosen av trygghet för en ångestriden människa

När jag som ung under min utbildning gjorde praktik inom psykiatrin så minns jag att jag slogs av hur vanligt det var att patienter med mycket oro och ångest, antingen satt med slutna ögon och vaggade från sida till sida, och som jag förstod, försökte övervinna sin många gånger djävulska kroppsångest och för att utestänga omvärlden. 

Andra gick omkring som instängda i sig själva fram och tillbaka  efter ett repetitivt mönster och ofta lite lunkande och med bestämda steg. Och jag vet att jag tyckte så synd om de här vandrande människorna med sina “blödande” själar för de fick liksom aldrig, verkligen aldrig… någon ro och det var hjärtskärande att se. 

Och för den som vet hur det skoningslösa greppet av en riktig ångest kan kännas, så tror jag att vi nog kan vara rörande överens om att det i de värsta av stunder kan vara som en riktigt nära – döden – upplevelse! En enbart negativ sådan och UTAN varje inslag av något “vackert underbart, eller hoppingivande…”

Och att DÅ ändå kunna känna att man i det mardrömsläget fortfarande lever och har NÅGON form av nåbar kontroll, genom att röra sin kropp på ett särskilt sätt som blir en upprepning, kan vad jag förstår, vara rena självmedicineringen i stunder när det är som värst och inget annat hjälper. 

Och jag tror faktiskt att många som läser det här kan känna igen det från de stunder i livet när svåra oväntade saker händer och slår ner i oss med kraften som av en eldslåga. För då är det som man ibland automatiskt, börjar röra sig i ett lite gungande lugnande mönster, och det är nog inte någon tillfällighet att det är så.

Jag har en alldeles egen helt ovetenskaplig teori om det här. Och de här vaggande rörelserna ger mig bilden av en pendelrörelse som kommer igen och som har PULSSLAGETS FREKVENS OCH FÖRUTSÄGBARHET, och jag tror att det igenkännandet ligger djupt och ursprungligt i oss. För den rörelsen upplever vi  ju första gången i livmoder då vi som små foster ligger där så mjukt och tryggt och skvalpar och vaggas i fostervattnet.

Och när vi sen har fötts då blir vi  i allmänhet fortsatt vaggade av våra föräldrar och särskilt när vi ska tröstas eller komma till ro och sova. Och det här har alltid, genom alla tider funkat och sitter i ryggraden hos mammor mer än hos papporna och det av naturliga skäl, och det är jag övertygad om. 

Jag tror att behovet av den vaggande rörelsen från spädbarnstiden den bär vi med oss genom livet, fast förstås olika mycket, beroende på hur vi mår, vad som händer oss och hur trygga vi är. För den är rofylld, lugnande och skön och pålitligt återkommande, PRECIS… som vi vill att hjärtslagen och själva livets puls och dagar ska vara! 

Och jag har sett det här många gånger hos oroliga äldre och dementa som när de, som man brukar säga, då “går i barndom igen”  kan regrediera, krypa ihop i fosterställning och vagga som i ett förtvivlat… försök att nå det lilla barnets trygghet igen. Som en kompensation för den förlust av trygghet som ålderdom och demenssjukdomar tyvärr ofta kan ge.

Vi har alla olika förhållande till rutiner, vanor och ritualer och är nog inte alltid själva medvetna om hur bundna vi är till dem eller hur mycket de betyder. Eller vi förstår nog inte fullt ut hur mycket de ursprungliga, primitiva instinkterna egentligen arbetar med oss. 

Och med det här finns absolut en koppling till trygghet och det lugna som återkommer och som är förutsägbart och kontrollerbart, och dit hör förstås fasta rutiner. Och det kan då handla om våra motionsvanor, mönster i vårt ätande och matvanor. Eller om våra hygienvanor och hur och när vi städar våra hem, bland mycket annat.  För allt det som vi uppskattar och som vi kan kontrollera och som återkommer det lugnar, eftersom det är ett handfast uttryck för LIVET självt och att det, så att säga, fortfarande pågår och VI med det! 

Och det här är givetvis helt valfritt, okej – och  komplikationsfritt så länge det inte drar iväg mot tvång och mani, och att man inte KAN hoppa över, förenkla eller ändra i sina fasta rutiner, utan att få ett ångestpåslag. För då har det ofta gått över till att funka som en tvångsmässig dämpning av en ibland odefinierad ångest. En ångest som ökar när man låter bli och “slarvar” med det här befästa vanemönstret. Och då är det tveklöst läge att stanna upp och ställa sig frågan VAD det är som man EGENTLIGEN måste städa bort…? Och det frågetecknet kan man söka hjälp för att kunna radera ut. 

Och jag skulle vilja påstå att det finns som ett “gyllene snitt” där någonstans i trakterna MELLAN kaos och ordning som ändå har en bra potential för lugn och ro. Men…och det ska betonas, med reservation för OLIKA människors OLIKA definition av de här två tillstånden!

Men man ska nogsamt akta sig för att hamna i det farliga diket av överdriva strikta rutiner, för då har rutinen tagit makten över människan! Och man bör alltid ha bred marginal för att också kunna släppa taget om det trygga förutsägbara och rutinens vaggande pendelrörelse! Och  faktiskt våga kasta sig fritt och förutsättningslöst ut i en improvisation, ut i det okända…! DET kan faktiskt kamma hem stora vinster av både trygghet, lugn och tillit både I och UTANFÖR sig själv!