Att inte kunna sträcka ut en hand och be om hjälp kan ha många orsaker och man ska noga akta sig för att dra förhastade slutsatser

För den som aldrig riktigt haft en hand att hålla i tror jag att det ibland kan vara svårt att sträcka ut sin egen för att be om hjälp när man behöver det. För HUR ska en människa kunna känna full tillit till omvärldens stöd när hon eller han blivit lurad eller sviken i sina försök, eller aldrig kanske ens känt eller upplevt,,, att möjligheten finns…?

 

Och hur ofta säger vi inte, utan vidare eftertanke om någon som råkat illa ut och ensam  inte klarat något i sitt liv :

” Hur svårt kan det egentligen VARA att be om lite hjälp…” 

Saken är den att om vi då och då tar oss lite tid, vidgar blicken och ökar på vår förståelse för orsaker och verkan i en människas liv, så KAN vi av det lära oss att det oftare än vi tror, eller vill tro, kan ligga saker bakom ett beteende, upprepat mönster eller en oförmåga, som kan förklara och ge oss upplysningar som kan bidra till vår utveckling, och ibland ge oss en rejäl spark i baken fram mot en ökad tolerans för det som inte speglar våra egna livs – och reaktionsmönster! 

 

 

Och att inte våga eller vilja sträcka ut sin hand, lägga sitt behov av hjälp i en medmänniskas hand och blotta sin ” litenhet”, behöver nödvändigtvis INTE bero på att man är vare sig styvnackad, kaxig eller ” dumstolt”, det ska man ha klart för sig tycker jag… 

Och jag kan livligt föreställa mig att många människor genom tiderna, men nog mindre förr än nu i vår prestationsinriktade, individualistiska tid,  kan ha legat sömnlösa och våndats nätter igenom inför problem som har synts absolut övermäktiga att ensam lösa. Och för vilka att be om hjälp av olika skäl har varit ett allt för stort – omöjligt, steg att ta…

 

 

De flesta av oss har ändå, hur livet än farit fram med oss, fått uppleva den underbara känslan av att kunna ta emot någons hjälp att lyfta tyngden av problem från våra axlar, och glädjen av att få ge tillbaka till livet och människor genom att kunna vara ett stöd eller till och med en räddare i nöden. 

 

Jag ömmar för människor som så sorgligt fått såna hårda törnar av livet att naturliga, egentligen självklara band av tillit och tilltro till människor, och inte sällan närstående, har brustit. För jag kan förstå hur ONT det måste göra och vilken hjärte – smärta det ger… Och att man efter såna, ofta upprepade trauman i barndomen kan känna sig ensammast i världen…! 

 

 Av egen erfarenhet vet jag hur fantastiskt det kan kännas när man lite försiktigt kan närma sig en sån här människa som alltför länge burit på tunga bördor och inte vågat be om hjälp. Och att det faktiskt då GÅR att gå in och hjälpa att sticka hål på den här ibland isolerande bubblan av rädslor och hopplöshet, som den som aldrig riktigt haft en snäll, trygg och stadig hand att hålla i har bosatt sig i! 

Så man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser när det gäller människor som har svårt att be om hjälp, för de kan nämligen utifrån sina erfarenheter, ha goda skäl…! 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

6 kommentarer

  1. Hej
    Jag blev så träffad av din text 😃
    Du satte verkligen huvudet på spiken.
    När jag var 6 år försvann min pappa och de hittade honom 6 år senare och han hade tagit sitt eget liv.
    Jag har stora tillitsproblem både till mig själv och andra. Jag jobbar med detta nu men vet inte hur jag ska få tillbaka tilliten helt. Det kommer nog alltid finnas en oroskänsla och svårighet att be om hjälp även om det blivit bättre.
    Med vänlig hälsning, Louise

    • Fina Louise!
      Tack för du läst och för din kommentar! Det gör ont i mig när jag läser vad du skriver om din brist på tillit, för jag vet hur smärtsamt det kan vara. Att du förlorade din pappa när du var i en sån känslig ålder och under så tragiska omständigheter satte självklart spår i dig, i den lilla flickans pappahjärta! Såna här trauman ger ibland sår på självbilden och kan skapa känslor av bristande tillit och utanförskap. Och kanske är det inte så konstigt när man som barn upplevt att verkligheten nästan släpper när en närstående försvinner. Själv upplevde jag det så när min första, älskade hund i livet dog när jag var 6 år. Jag vill ge dig samma råd som jag gav en annan läsare. Att läka din tillitsskada och stärka dig själv och din självbild för att minska din sårbarhet i kontakten med andra, genom att ha bra och öppna samtal med människor du tycker om och är trygg med. Ägna dig åt saker du tycker om och mår bra av och är stark och trygg i, och njut i hela dig av den känslan. Boosta dig själv med beröm känn dina styrkor och låt dig jordas av det! Var med djur och i naturen, för det läker och lugnar och stärker upplevelsen av att ingå i ett sammanhang! Jag önskar dig allt gott och vill säga att, du gärna får höra av dig till mig igen om du känner det. Stor kram!

  2. Vilka tröstande ord! På väg till begravning av min styvmormor. I morse fick jag veta att mina syskon, min styvmor och pappa skulle ha gemensam frukost och sen gemensamt åka till kyrkan. Jag var naturligtvis inte medbjuden trots att jag varit längre i min styvmor o styvmormors liv än vad de har. Jag sitter och väntar på att ensam gå in i kyrkan. Vad gör mest ont? Kanske att jag fick en bekräftelse på det jag känner – jag tillhör inte.
    Min pojkvän har inte tidigare förstått min känsla. Han menar att det nog inte är så. Nu hoppas jag att han kanske kan förstå och ge mig tröst i stället för att säga att det jag känner bara är min känsla och inte verkligheten. Jag hade önskat att han fanns vid min sida idag, men jag har inte vågat fråga. Just av anledningen som du skriver i din text. Jag är inte van vid att någon finns där för mig när jag behöver.
    Tack för dina ord. På något sätt ger de mig faktiskt tröst idag.

    • Kära du för mig okända medmänniska Lilla E!Jag blev verkligen gripen av din kommentar där du talar så fint ur ditt hjärta! Att uppleva att inte tillhöra är svårt och smärtsamt och det här kan ofta ha sitt ursprung så långt tillbaka och så djupt i det undermedvetna att man själv inte har kontakt med själva källan. Jag har själv haft den här känslan av utanförskap och av att liksom inte vara “inbjuden…” Och jag vet också att det här kan poppa upp särskilt och aktualiseras med människor och i sammanhang där jag inte är helt trygg. Och de närstående blir då oerhört viktiga känslomässiga bekräftare av att jag är älskad och bekräftad och att jag duger och hör til – är “inbjuden”. Det här handlar så mycket om känslor och ska därför tas på allvar och inte förminskas! Ofta ligger det en gammal självbildsskada i botten som förblivit oläkt. Är man då, som jag själv och många andra, en högkänslig person, så sätter det sig ofta i ens ID. MEN det är en tillgång med känslighet och den ska man vara rädd om. Mitt råd till dig är att ha bra och nära samtal med dina närstående och berätta hur du känner och kräva respekt för dina känslor. Och att stärka din tillit och boosta känslan av tillhörighet med att ofta göra sånt du tycker om och är bra på och berömma dig själv för det! Det kan faktiskt stärka självbilden och upplevelsen av tillhörighet mycket! Jag märker att du är bra på att uttrycka dina känslor och har en bra självkännedom, det är en gåva! Fortsätt med det och skriv gärna ner det. Tack för jag fick stärka dig lite, där du satt och väntade på en begravning, hoppas allt gick bra. Du får gärna höra av dig till mig igen om du vill. Stor kram till dig!

  3. Så klokt och sant skrivet! Jag är också uppväxt med att klara mig själv.
    Blev berörd av det som skrivits i kommentarerna också.
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *