Den så kallade “mogna åldern” lämnar rum för retroperspektiv och i dag funderar jag en del över mitt långa yrkesliv och mitt starka engagemang för demenssjuka människor

Den så kallade “mogna åldern” innebär ofta lite mer tid för eftertankar och ett visst retroperspektiv på  det redan genomlevda… och det gillar jag! Och numera landar jag då och då i en del funderingar över mitt yrkesliv i äldrevården.

Det började tidigt och slutade ofrivilligt, lite för tidigt för några år sen, när jag inte så oväntat sprang rakt i väggen… Men jag litar på att det mesta har en mening och att livet följer sin plan och är trogen sin avsikt, det tror jag absolut på. Och jag har verkligen haft SÅ många fantastiska, roliga, och lärorika år, och så många möten med människor på flera arbetsplatser i landet och jag är SÅ tacksam för det! 

Jag har alltid strävat efter MER kunskap och ÄNNU mer efter djup förståelse, vilket för mig inte alltid är detsamma… eftersom jag vet att de BÅDA förutsätter varandra…!

Tidigt fick jag en sorgmodig fascination för den värld och perception  som styr demenssjukas och minneshandikappades verklighetsuppfattning. Och efter så många år i jobbet skulle jag nästan kunnat gå genom eld och vatten för att värna förståelsen och respekten för dessa människor och deras anhöriga – för deras sorg, identitetskriser och lidanden och för deras alla fullt förståeliga frågetecken!

Länge har jag sett den andliga dimensionen, (vilken för mig inte automatiskt är kopplad till religion) det drömlika, tidlösa och fragmentariska i en dement människas perception och varseblivning. Och KÄNT hur viktigt det är att som utomstående, INTE ta sig rätten till tolkningsföreträde av det som ligger inom ramen för vad som är deras verklighetsuppfattning…Utan att lyssna och lära och praktisera tålamod och ödmjukhet. Och söka en vidare förståelse utanför den vetenskapliga förklaringsmodellen och inte se den som den ENDA homogena sanningen!

Fröding talar i dikten “Anita”så innerligt vackert och med en underliggande respekt om den “vise bygdefånen” och det ligger mycket i hans tankar. För vad händer egentligen med en människa när delar av hjärnfunktionen stängs ner, när det hyllade “förståndet” sviktar och den yttre verkligheten blir dimmig och ofattbar? Det att jag i mitt jobb så många gånger fått höra och förundrats över så många, hastigt förbipasserande kloka ord och visa fragmentariska meningar, och uttryckta upplevelser om en större verklighet som jag har hört från i övrigt förvirrade dementa människor… DET har fått mig att ställa den här frågan. Men jag vill också vara tydlig med att jag har full kunskap om de faktiska förändringar och funktionsbortfall som rent medicinskt sker vid demenser och har full respekt för det. 

Jag har ingen beprövad vetenskap att luta mig mot i den här frågan, men vågar ändå hävda, min av egen erfarenhet grundade teori, om att en mänskliga hjärna nog kan kompensera på, kanske mer okända sätt, när vissa funktioner släcks ner. Och att vissa sensorer för andra sinnesuppfattningar kopplade till andra energifält och till en andlig verklighet, då tillkommer som en bonus…!

Många av ” mina gamla patienter” har beskrivit möten med nära och kära borta sen länge, när de till exempel vaknat på morgonen, och med ett ljus i sina ögon och med en sån hjärtevärme och trovärdighet, att det för mig visar en klar skillnad mellan vanliga drömupplevelser, hallucinationer eller vanföreställningar. Och det här har jag funderat mycket och länge kring… 

Och min fasta tro är att en människa som har uttalade demenssymtom, ofta, så att säga, redan står där med ena foten i evighetsloppet och med blicken riktad mot den utomjordiska, andliga sfären… Och DET kräver omgivningens respekt!

Och jag utesluter inte att kvantfysikens upptäckter och framsteg och vetskapen om, kanske nära nog ofattbart stora och omfattande energifält som omger oss och som vi är kopplade till,  i en nära framtid kommer att påverka och förändra traditionella behandlingsmetoder och enbart naturvetenskapliga behandlingsmetoder… 

Och att det egentligen inte, med tanke på energifält och att vi energimässigt hänger ihop med allt annat levande, inte är så konstigt att hjärnan vid till exempel demens rent kompentatoriskt kan koppla upp sig på ett annat medvetande på ett mer andligt, universellt plan, där hjärnan får tillgång till både det genomlevda och det kommande, och där känslofyllda energimöten med bortgångna från förr är fullt möjliga… Och att det per automatik inte kan avfärdas som flum, vidskepelse eller hallucinationer…! 

 

Och jag är övertygad om att vi i de här frågorna står mycket nära ett vägval där vi för framtiden kommer behöva inse att vetenskapliga synsätt måste gå hand i hand med  komplementär – medicinens blick, och en ännu större och VIDARE syn på HELA människan och med samhörigheten med allt det andra  levande! 

 

 

 

Den amerikanska cellbiologen och biofysikern James Oschman, pionjär och ganska banbrytande inom en ny syn på energimedicin, säger :

“Vi behöver förnya och fördjupa vår syn på kroppen. För den är ett enda stort nätverk av energier. Och energimedicin är inte vidskepelse utan naturvetenskap.” 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *