Vreden är rädslans sköld och förtrupp och de arga irriterade människorna har blivit fler, och jag undrar vad kan vi göra åt det, för det är inte hållbart i längden…?

Jag börjar bli så gammal att jag har skaffat mig ett visst mått av värdefullt jämförelsematerial när det gäller hur det har VARIT i vårt samhälle och med oss människor. Och jag tycker det är bra att som 65 – åring ha ett ganska brett tidsspann av IMPERFEKTUM – av förgången tid – i ryggsäcken. 

 

 

 

Och i dag tänker jag igen, ta upp det där med att jag numera ser betydligt FLER och MER arga, irriterade och rent förbannade människor lite överallt i samhället. Jag är tämligen övertygad om att det här inte bara är en förändring  i vårt land utan en ganska utbredd förekomst världen över. 

 

Och att orsaken delvis, kan ligga i  I – landssamhällets överflödskultur, det härskande framgångskonceptet  och i rädslan att hamna efter i den karusellen. Det här kan man också se som en intressant avspegling i film, musik och serier och egentligen all populärkultur, om än mer subtilt. Men det sorgligaste är att vi skrämmande tydligt nu kan se den här rädslebaserade vreden och aggressiviteten hos barn och ungdomar som ett oönskat arv och en typisk miljöpåverkan från en allt hårdare vuxenvärld. 

Men hos utvecklingsländernas människor är det här ju betydligt mer förståeligt med tanke på en vardaglig oro för överlevnaden i krig, nöd och fattigdom. Då KAN vreden bli ett tillfälligt skydd mot hotet att rädslor och existentiell skräck tar över hos en utsatt befolkning. Och precis så har nog en hel del  krig startat, och jag hävdar fortfarande, att RÄDDA MÄN startar krig. Men också att människor oavsett kön, dagligen är upphovet till mindre mellanmänskliga krig med ord och handlingar i en ibland ganska tuff vapenföring.

Vi känner väl alla igen det där, att när man blir riktigt rädd och överraskad av något skrämmande och obehagligt, då utan någon som helst fördröjning av förnuftets hand på sin axeln, går in i en primitiv ilska som kan bli riktigt tydlig… SOM just ett skydd för att kunna hålla faran på behörigt avstånd till dess att hjärnans specialstyrka tänkt ut en bättre strategi och kan sätta den i verket.

 

Varför har vi då blivit fler arga och utåtagerande människor, och varför händer det nu…? Det tycker jag är en rätt så relevant fråga att ställa, men inser att den inte är helt lätt att besvara på ett trovärdigt sätt, men man kan ändå ha en och annan teori om den saken. 

 

Dels har världen blivit farligare och orolig i sig och många människor svarar på det hotet genom att bygga upp sin egen farlighet som ett skydd. Och så tror jag också att vårt mer fria mediasamhälle, på ett sätt har fått en positiv påverkan på en del människor som förr gick omkring vanemässigt ilskna med en hårt knuten näve i byxfickan och var som tickande bomber,genom att det inte längre är så uppseendeväckande att visa sina känslor. Så ur den aspekten kanske antalet arga människor ändå är konstant, men jag är alls inte övertygad om den saken. Men effekten av det är förstås alltid beroende på hur, var och i vilket sammanhang man uttrycker sina aggressioner.

 

Men framför allt så är vårt nya, på många sätt mycket tuffare och allt hårdare samhällsklimat, en förutsägbar skapare av ideal och förebilder som helt går i linje med just det. Och det ger förstås stressade, kravfyllda, frustrerade individer, som blir rädda för att inte orka, klara av sina liv eller kunna leva upp till samhällets och medlevares förväntningar. Och DET kan generera aggressiva människor som egentligen inte VILL vara arga… utan som helst vill krypa in i en öppen famn och bara gråta ut … 

 

Att leva ut sina känslor är allas rätt och vreden har SIN berättigade plats, men när den blir en  vanemässig attityd och utan bestämd riktning och egentlig orsak då blir den osund och lätt smittsam, och det är aldrig bra. 

Men vi KAN hjälpa varandra när förtvivlan  och rädslor styr våra liv och gör oss till stridslystna soldater i vredens tjänst…! 

Men då behöver vi bli GENOMSKÅDADE – AVVÄPNADE och  FÖRSTÅDDA! Och måste ge varandra tillitsgåvan att få blotta oss och visa själva kärnan i vår rädsle – ilska. Vi måste få mötas och spegla oss i varandras förtvivlan och förstå varför vi spelar våra roller och klär oss i vredens pansar, och att det är så det är, och måste få vara, att vara människa. Och fatta att det är okej att vara liten, rädd och svag, för det är EN sida av varandets villkor!

Då först…tror jag att kan vi göra världen till en bättre plats och lyfta stenar från våra axlar och tända hoppets ljus i varandras ögon! 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *