Är man öppen och uttrycksfull så får man avdramatisera sårbarheten och inte vara rädd för en del förutsägbara hårda vindar som ibland kan blåsa runt en

Med åren har jag lärt mig att tycka om mig själv, ett arbete som har tagit sin tid… Och jag har också lyckats att fullt ut uppskatta min sårbarhet och  förstått betydelsen av att faktiskt kunna samsas med den i alla lägen och att inte minst, kunna avdramatisera  och styra effekterna av den. Och framför allt… har jag blivit betydligt bättre på att förutse när den sårbara delen i mig kan tänkas bli bar och blottad inför en “publik” i något sammanhang. 

Och hade jag som ung i världen då vetat… vad jag vet i dag, om att kunna hantera känslor när man ibland blir ledsen och “tar åt sig”  efter att ha varit FÖR uttrycksfull, för oreserverad och kanske öppnat upp sina inre dörrar lite för mycket, och med tanke på sitt eget bästa, varit onödigt inbjudande inför sin omvärld eller sina läsare. Hade jag vetat det DÅ, en gång i min gröna ungdom… hade jag  banne mig varit en hel del tårvätska rikare och haft bra mycket mindre grubblerier i min ryggsäck… 

För när man är en inte helt okomplicerade kombo av hög känslighet och uppriktig uttrycksmänniska, och särskilt i ungdomen, kan man lätt bli offer för sin egen aningslöshet när man nästan instinktivt följer sin tanke och känsla. Och drivs man då också, som jag och andra, av ett slags lite patetiskt “kall” av att med sina egna erfarenheter vilja hjälpa och stötta andra, så blir man oundvikligen då och då utsatt för oförståelse och mer eller mindre uttalad kritik av blandad kvalitet. Och är man bra på att läsa människor och det sociala spelet kan det här ibland göra riktigt ont och repa självbilden en hel del. 

Men numera är jag gammal nog och tillräckligt stark för att INTE längre känna att jag helt ovilligt måste kompromissa MELLAN majoritetens bild av HUR man ska “sticka ut” för att kunna passera nålsögat för acceptans, och de synpunkter och åsikter och den världsbild och människosyn som är JAG och min kärna – på riktigt! 

Man får helt enkelt först försöka förstå de människor som uppenbarligen inte förstår en själv och utvinna den rent förnuftsmässiga summan av det. Och så får man vakta sina egna känslor med hård disciplin och INTE låta dom spela huvudrollen i de här sociala scenerierna, för då kan det fort gå utför i en icke önskvärd riktning…! 

För det handlar ALDRIG bara om mig själv som mottagare och det gör det egentligen inte i NÅGOT mellanmänskligt sammanhang i livet..! Utan så mycket mer om vad man själv faktiskt bjuder ut och vad man genom det kan förväntas bjuda in och i förlängningen sen får tillbaka…! 

Och i den mänskliga naturliga processen har man också alltid ett visst ansvar mot både sig själv och andra. Och är man ofta ute på torgen i sociala medier och i själva “verkligheten” och både ger och tar, så kan man med fördel skaffa sig ett bra och sunt förhållningssätt i interaktionen med andra. Ett medvetande där man måste kalkylera med att i olika möten både egna och andras sårbarheter och “svagheter” naturligtvis blottläggs. Och självklart i takt med hur öppen man själv är och väljer att vara med sig själv och sitt liv. 

Det här valet har man i sin egen hand och förfogar över, och gränsen mellan det privata och personliga – den drar man själv. Men är man som jag en person med ett medfött starkt uttrycksbehov och har åsikter och synpunkter och inte är rädd för att visa det. Då får man som sagt, ibland avdramatisera förutsägbara följder av sin öppenhet, och ta det för vad det i alla delar står för.

För det ÄR inte farligt om det då och då blåser lite kallt kring en, under förutsättning att man har goda avsikter. Det gäller bara att vara “rätt klädd och ha ordentligt på fötterna” i sociala sammanhang, lyssna på andra,  ha argumentationen klar och kunna förutse när ett “oväder” kan väntas. 

Och för varje gång man stått fast i SIN egen uppfattning och har klarat ett blåsväder, så tycker jag att man får allt djupare rötter i sig själv och stärker sin självständighet. OCH dessutom som en bra bonus hämtar hem en större förståelse och respekt för när andra gör detsamma! 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *