Vi har alla ett heligt rum i oss och i förälskelse och kärlek lånar vi ibland ut nyckeln dit, men glömmer ibland att lämna tillbaka den när relationer spricker och då blir det ibland problem

Fast jag är en typisk öppen person så har jag i mina möten med människor, hittills, alltid kommit till en punkt där jag sätter upp handen och säger:

“Hit men inte längre…!” Och jag är noga med att försöka vara tillräckligt lyhörd för att själv inte klampa in i andras inre “finrum.” 

Jag känner att det finns ett rum i mig som bara är MITT – en plats i ” det allra heligaste av mig ” dit bara jag själv, av en anledning… har den ENDA nyckeln. Hit släpper jag bara vid särskilda tillfällen, in den eller dom, som står mig riktigt, riktigt nära.

Det här förhållningssättet delar jag nog med många andra och jag tycker att vi ska respektera de här fredade platserna i varandra, och inte förutsätta att vi har tillträde till det djupaste av en människa. För det här är viktigt och handlar om RESPEKT och INTEGRITET mellan människor! 

Inte för inte har den här personliga, högst privata delen av oss länge kallats just, “det allra heligaste”. Och jag ser framför mig som en inom -mänsklig vacker katedral, där vi har våra alldeles EGNA av livet / liven präglade minnen och de erfarenheter särskilt kopplade till själens utveckling och som  har starka koncentrat av känslor som vi tagit oss igenom med olika medel. 

Det här rummet behöver vi då och då öppna dörren till och gå in i en liten stund. Se oss omkring på väggarna – begränsningarna i våra liv. Titta upp mot det höga taket som jag ser som en symbol för det himmelska, gudomliga och som kan expandera ju mer vi växer och utvecklas. Och när vi befinner oss i den här heliga hjärtpunkten av oss själva så kan vi också förstå att här ska man, med vissa undantag, vara ensam… för man hamnar ändå i en tät trängsel av det förgångnas energier av det som berör ens egen innersta kärna. 

Men trots det så finns det ändå lite motsägelsefullt… tillfällen i livet när vi faktiskt bjuder in och inte sällan också LÅNAR UT nyckeln som går till det här inre rummet till en annan människa.

Och det här händer förstås vid de tillfällen i livet när KÄRLEKEN finns hos oss i sin allra starkaste form och då vi från hjärtat vill dela med oss av vårt innersta och vara så NÄRA varandra som det är mentalt och fysiskt möjligt…! Och när vi öppnar dörren till det allra heligaste  i oss och är i den djupaste förälskelsefasen och bjuder in en älskad människa, sker alltid en så vacker FÖRENING som är den absoluta motsatsen till SEPARATION.

 

 

Nästan alla känner nog igen sig i det här och vet också att i ett sånt här tillstånd klarar man inte av att vara, rent energimässigt hur länge som helst. För under omständigheter av en permanent nyförälskelse skulle man garanterat riskera att till slut tappa fotfästet och flyga iväg upp i det blå… 

Så därför är det antagligen så vist inrättat att  förälskelsen och den “konstanta själarnas sammansmältningen”  lyckligtvis… så småningom övergår i en mer jordbunden kärlek och i en trygg, handfast vardag, där vi tar tillbaka den där nyckeln, bjuder in när vi vill, och vid behov återgår till en viss hälsosam egentid i det där fantastiska rummet, för det brukar funka bäst.

Och är fundamentet i kärleken på plats, och om fortsätter vi att ta hand om varandra, så behöver vi inte längre vara, vara vare sig gränslösa eller sammansmälta, för att känna oss fullt ut älskade. För kärleken levererar när den är på riktigt! 

Men ibland vissnar kärleken och förälskelsens magi syns inte längre ens i backspegeln, och då  kommer den smärtsamma SEPARTIONEN som GÖR så ont och är långt från magi…

I stridens hetta kan det då hända att vi glömmer bort att lämna tillbaka våra respektive nycklar till både hjärterum och det allra heligaste i oss. Och det här kan då komplicera och dra ut på separations – och bearbetningsprocessen och ställa till mycket extra känslomässigt lidande. För då finns det fortfarande band mellan två före detta älskande,och en insyn i varandra in till det innersta och till de sårbarheter och blottor, som en bitter, ledsen eller förtvivlad före detta partner då kan skjuta in sig på. 

Så mitt råd är det att alltid tänka på att, helst med full respekt, lämna tillbaka “nyckeln” till det heligaste i varandra. Och i den bästa av världar… också tacka för det förtroendet och för den kärlek som varit. 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

4 kommentarer

  1. Ja, åh så vackert och så förankrat i det verkliga livet! Tack 🙏💚
    Det jag har provat är att klippa de destruktiva banden, som ofta gränsar till medberoende, trots en separation. Även minnen som inte är positiva sitter kvar och kan klippas från mig som person. Kanske kan jag få min nyckel tillbaks till mig på det sättet, och utveckla en ny kärlek till mitt ex.

    • Hej Susanne! Tack för du läst och för din intressant öppenhjärtiga kommentar. Du formulerar dig så insiktsfullt och vackert! Stor varm kram till dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *