Respekt för det var och en väljer att vara och identifierar sig med, själv är jag ingen vinnarskalle och tänker inte ta fram stora skämskudden för det!

Man skulle, antagligen, varje dag kunna “jobba” heltid med att läsa om alla till synes överjordiskt begåvade människor på den alltid så heta “perfektionsmarknaden med inriktning- typ – det mesta”…

 

Och bara en hastig, ganska förflugen blick in i den dagliga mediacirkusen, eller ett besök i vilken större stad som helst, visar på mängder av exempel på såna som lyckas med allt, ser oförskämt bra och oförstörda ut, ibland lite för bra… för att det ska vara sant. Människor som förmodligen har inre gåvor som ett “fulländat” yttre så fel… lagt sin skugga över. 

Och de här övermänniskorna jobbar, många av dom, beundransvärt maximalt, MED framgång, I medvind, och GENOM en massa motgångar – bara så där som det vore ett normaltillstånd… Och förstås utan att se särskilt trötta eller slitna ut, som om inget alls egentligen hade hänt som rubbar vare sig den inre eller yttre balansen.  Och inte sällan nämner en del  “stålmänniskor” bara  så där i förbifarten, till synes obekymrat och inte utan en viss stolthet att de till exempel precis gått igenom en skilsmässa, eller att nåt annat livsomskakande nyligen stormat  genom deras tillvaro. 

 

 

Förlåt mig, jag menar inget illa, vill bara förstå det som ligger bakom, när jag säger att det är som om vissa “superkrafts – utrustade”  ganska blaserade människor bara lagt av sig sin jacka, kanske rent av tröttnat, och står i begrepp att, mitt i alltihopa, kolla läget och se om de hittar nån snyggare, bättre eller mer spännande…som om de hela tiden jagar efter det som kan fylla ett envist tomrum inom sig… 

Och jag frågar mig varje gång när jag möter en sån här, förmodligen rätt så pressad “supermänniska, ” var dom egentligen GÖR AV sina känslor och VARFÖR det är så “fult” att visa svaghet när livet tar tag i oss ordentligt genom prövningar och djupgående förändringar…? VARFÖR är det så och varför sitter den föreställningen, trots att en majoritet av oss mediakonsumenter uttryckligen säger sig jobba MOT  svaghetsföraktet? Är det möjligen bara “munnens bekännelse” eftersom det fortfarande sitter så hårt hos många…? 

 

 

Ibland längtar jag faktiskt efter att så där lite okomplicerat bara kunna dimpa ner i barndomen igen ( och jag skriver det här med ett leende, och tar risken att verka ledsamt gnällig och en bakåtsträvare.) Men jag skulle vilja som en feelgood-kontrast, titta på typ gamla ” På luffen” program från 60 -talets tv. Där tv – ikonen Lasse Holmqvist for omkring på den svenska landsbygden för att hitta gamla härliga världsfrånvända, smutsiga och rynkiga original, som var så skönt BORTOM både dåtida och nutida framgångskoncept. Men som förbluffande ofta var så superintressanta, “operfekta”och bara så totalt genuina och oförstörda! Och jag älskade att se dom och lyssna på när de berättade om sina liv! 

 

Och jag tycker att det har blivit lite av en brist på just såna icke, normativa sköna outsiders, som bidrar till den där sunda balansen mellan oss… Som lyfter oss från ytligheten och påminner om att man KAN leva på väldigt många OLIKA sätt, våga avvika från det “normala” och ändå ha ett bra och meningsfullt liv.

Ja, ni får ursäkta om jag låter kärv och lite cynisk,  men jag undrar i mitt stilla sinne var alla naturliga reaktioner och känslor som ju hör livet till, egentligen tar vägen bland oss människor i dag…? Finns det längre EGENTLIGEN nån plats för den från hjärtat kända sorg och saknad som kommer fram när vi t.ex bryter upp från relationer eller står inför andra separationer och stora omvälvande livsförändringar?

Och så jag reser ett stort VARFÖR inför att det nästan är lite mysko och apart att INTE vilja vara det som majoriteten av människor i dag redan ÄR, eller helst VILL VARA och sätter högt i livet, nämligen:

EN TÄVLINGSMÄNNISKA!

 Och man frågar sig var alla naturliga känslor då tar vägen om vi inte längre erkänner, eller ännu mindre kan omfamna, livets ALLA verkliga sidor och nyanser för att vi alltid måste vara på väg framåt i hög speed i nån slags tävling, och inte vill stanna upp eller bli hindrade, inte ens av livet självt…?

Men var och en, måste ändå få leva och vara som den vill och gilla läget och ta konsekvenserna av det, så är det bara. Och ett samhälle som inte konsekvent uppmuntrar, eller okejar att vi alla har olika hastigheter i oss och olika syn på definitionen på vad som är en vinst eller framgång i livet, det blir i någon mån ett HALTANDE samhälle som, tycker jag, lägger hinder för sin egen utveckling mot ett fullgott humant, demokratiskt samhälle. 

Men själv, och för min egen del vill jag inte vara bäst, ha mest, vara perfekt eller utan fel och brister. Jag är bara ingen tävlingsmänniska, tycker inte det är nån riksolycka om jag hamnar i bottenstriden eller kanske förlorar, vad det än må gälla faktiskt…
Ligger inte alls inte sömnlös för det och tänker banne mig inte ta fram stora skämskudden av den anledningen!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *