Att upplevas som lugn och trygg fast man inte är det, och ändå kunna ge trygghet och vara ett ankare för nån annan, visst är det konstigt…

Jag har verkligen inte alltid varit en trygg person eftersom jag, liksom så många andra, har en del större sprickor i mitt fundament sen länge. Men konstigt nog har jag ändå, eller kanske just därför… känt mig säker och haft full tillit till mig själv i VISSA speciella sammanhang. 

Och ibland undrar jag om det faktiskt inte är så att vi människor har begåvats med nån slags inbyggd förmåga att, mer eller mindre omedvetet, kunna kompensera upp en svaghet och vissa brister, och genom det får tillgång till förmågan att blomma och glänsa lite extra i vissa egenskaper. Och genom den bonusen reparera skador och stärka oss i grunden.

Jag har tänkt en del på det här eftersom jag ganska ofta genom livet och i olika åldrar, fått höra att jag verkar “så lugn och trygg” . Och jag har blivit lika förvånad som glad varje gång som det här har hänt, eftersom jag mer sällan känt mig särskilt lugn eller trygg. Men ändå ofta glad och nöjd med livet och har nästan alltid “sett ljuset” hur bökig tillvaron än har sett ut. 

Och hur kan då det här vara möjligt att man kan vara någons ankare när man inte känner sig särskilt lugn och egentligen lika osäker som vanligt..? ÄR det ändå så enkelt, men ändå svårt… att man faktiskt KAN bli det man VILL bli genom att tillämpa principen ” fake it till you make i” också när det gäller det här? 

 

Nä…jag tror inte på den devisen i det här sammanhanget, för fake och låtsasspel är allt för transsparent för det flesta människor som ser igenom det direkt. Och trygghet ÄR trygghet bara i äkta form, allt annat landar bara i “lur” och självbedrägeri.

Nej jag tror att man för att hitta en förklaring till det här, nog först måste se det faktum att vi var och en definierar ” att vara trygg och lugn” olika, och lägger  skilda aspekter på dom här egenskaperna hos en människa. Och så tror jag faktiskt att vi ibland kan liksom, gå vilse i oss själva.. och bli hemmablinda för en del egenskaper och styrkor som vi faktiskt har men av olika skäl inte kan se, eller fatta betydelsen av.

Och ibland kan nog gamla ekon från barndomen från starka negstiva, känslomässiga upplevelser spöka och skymma sikten för de styrkor vi verkligen har. Till exempel genom att en förälder varit okänslig och  upprepat kanske kritiserat sitt barn för det som påverkar självtilliten. Och omedvetet tufsat till ett känsligt barn, vilket sen dröjt sig kvar och blivit något av en “självuppfyllande profetia” som förminskat självförtroendet.

Men under den skadan KAN det då ibland, tror jag, ÄNDÅ finnas oanade reservoarer av oskadad lugn och en del “hel” trygghet i en person. 

Och det där kan en del skarpsinta, mer lyhörda människor i ens omgivning känna in, och få nytta och glädje av vid en del tillfällen, det har jag själv varit med om som en ganska omedveten givare. Och det är så förunderligt när det händer och det blir varje gång som en riktigt DUBBELTRÄFF när både givare och mottagare blir  trygghetsstärkta! 

Sen tror jag att vi svarar olika på varandras “tryggheter” och att våra sändare – och – mottagare – sensorer nog ser olika ut och är mer eller mindre kompatibla. Att vi i våra möten, mer eller mindre, kan bygga trygghetszoner och skapa lugna rum tillsammans när förutsättningarna är som bäst. 

 Precis som det att vi tillsammans med vissa personer kan ta fram det bästa i varandra…och det är ju bara så fantastiskt tycker jag. Tyvärr så kan man ju också märka att vi inte alltid är en  “match maid in heaven” med varandra vare sig det gäller utbyte av trygghet eller att kunna fullkomliga varandra. Men såna möten brukar man lätt känna av och då ligger själva utmaningen att direkt kunna dra sig tillbaka från såna människor innan, så att säga, skadan är skedd. 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *