Elitismen, utseendefixeringen och den glorifierade kändiskulten växer ohämmat , och den vanliga “okända” människan blir då allt mindre intressant och inte alltid mödan värd att titta närmare på

Allt oftare känner jag, att jag med risk för att bli arresterad hihi… vill ställa mig nånstans på ett välfyllt torg med en riktigt bra mikrofon  (vad jag nu skulle få den ifrån…) och bara skrika rakt ut:

 

 

“Hur många av er som springer omkring här just nu, tror på ALLVAR  att meningen med livet är att vara SUPERSNYGG och på alla sätt ha ett PERFEKT YTTRE, och att det är DET vi ska prioritera under vår dyrbara livstid…? Och jag skulle önska att en och annan på allvar tänkte till på den frågan på där och nu…för den ytliga utseendefixeringen skrämmer mig och den drar med sig sååå mycket annat skit som vi alldeles i onödan behöver besmutsas med och må dåligt av! “

 

 

Och jag är på allvar intresserad av att försöka förstå VARFÖR gammal vanlig beundran för framstående personer senaste deccenierna har utvecklats till en närmast hysterisk kändiskultur, som har kulminerat i en vad jag vill beteckna som en ren KÄNDISKULT. En hysterisk DYRKAN av människor som har ett “perfekt” ansikte eller en “perfekt” vältränad kropp som båda motstår varje litet normalt ålderstecken. Eller en ibland gränslös beundrande för dom som lite mer normalt, besitter en talang, ett bra artisteri, eller som genom nån annan imponerande insats nått kändisstatus och omges av beundran och respekt.

Eller den kategorin som är kända och omtalade bara för att de har riktigt gott om pengar, lever ekonomiskt oberoende och kan köpa precis allt det där som för så många i beundrarskaran är högst önskvärt men för dom bortom alla möjligheter. 

Och uppriktigt sagt… jag är så innerligt TRÖTT på det där beteendet som EGENTLIGEN är en stupid underdånighet och en  osund förminskning av oss själva och bara hindrar en sund autonom utveckling…! 

 

 

 

Och det här gäller numera också paradoxalt nog, en allt större grupp människor, som i offentliga sammanhang och i sociala medier gjort sig ett namn och skaffat sig en kändisetikett genom att utan alla hämningar, och i ordets fulla bemärkelse vara RIKTIGA, skitstövlar!  Ofta helt öppet rent oförskämda, inte sällan skamlöst narcissistiska och värsta översittarna gentemot sin omgivning.

Den företeelsen vill jag verkligen titta närmare på och kasta lite analytiskt ljus över. För jag undrar HUR det kan vara möjligt att ett sånt beteende på en ganska överskådlig tid har kunnat gå från att vara ett avskräckande exempel på uppförande och riktigt dåliga förebilder, till att bli beundrade föredömen och ibland faktiskt hamnar inom kategorin “Influencers…” 

 

Och genom det skapas en kändis som är känd och uppburen för egentligen INGET som helst övrigt, än sitt “skitstövel – skap och sin högst osympatiska, egoistiska” skiter i – alla – andra – person”. Och en sån människa har då som jag ser det, inga som helst positiva eller uppbyggliga influenser att ge till andra. 

 

 

Hur har det då kunnat bli så här galet…? Ja inte för jag är nåt orakel, men jag säger som jag sagt förut några gånger i min blogg: Våra ideal, förebilder och värderingar följer tämligen troget den människosyn, hur samhället ser ut, och i någon mån också den världsbild som råder för tillfället och som är okejad av normen. Det vill säga av den absoluta, ganska ängsliga majoriteten, med undantag för en mycket liten grupp som har modet att avvika med en åsikt eller uppfattning som motsäger den breda, allmänna. 

 

 

Och eftersom världen utanför oss blivit mindre och mer integrerad med våra dagliga liv och betydligt mer lättillgänglig än före “medie – explosionen”så blir den där välkända, psykologiska genomslagskraften av “ju fler människor som ansluter sig till ett beteende, värdering eller åsikt” förstås större… Och det gäller också kändiskulturen. 

Och i själva lusten att hylla och upphöja kända människor, och särskilt om de har mycket pengar, är vackra och omges av fina åtråvärda prylar, ligger förstås att människor tilltalas av det som de själva inte har, önskar sig och av naturliga skäl sannolikt inte kommer att få. Och då blir kändisars liv och leverne en önskedröm och en  avkopplande verklighetsflykt som kan ge känslan av en viss tillhörighet, om än på distans. 

Men NATURLIGTVIS finns det massor med goda, bra och sunda förebilder och många influencers som faktiskt med goda avsikter och stor öppenhet, bidrar till andras hälsa och välbefinnande genom sin inspiration. Men det är elitismen och det växande, och ganska öppna föraktet för “vanlighet” jag vill komma åt. 

I det gamla bondesamhället var det status och väckte beundran om man hade en välskött, skuldfri gård, hade mycket odlingsmark och ägde många djur som genererade inkomster. Vilket ju var kopplat till ren överlevnad. 

I dag ser vårt samhälle annorlunda ut och de flesta av oss har det så pass bra materiellt att vi inte längre behöver känna återkommande oro för vår överlevnad. Men vår oro ligger numera istället kring helt andra saker och jag är inte säker på att oroskänslan totalt sett har minskat per capita ( per skalle..) den har bara en helt annan sammansättning. 

Och eftersom vi lever i ett utpräglat interaktivt, öppet mediesamhälle så har vi på sätt och vis skaffat oss ett helt andra “överlevnadsproblem” att förhålla oss till, som många av dom är typiska I – lands – lyxbekymmer… Som det att många av oss är rädda för att tappa kollen på sociala sammanhang och mätbara flöden, och för att inte själv få vara en del i dom.

För den mediala, digitala världen har blivit det mikrouniversum som nästan alltid står oss närmast under dygnets alla timmar. Och som underliggande styrs av principen “syns du inte så finns du inte…” , En devis som förresten också gäller i många andra sammanhang ute i det hårt konkurrensutsatta samhället. 

Men var tid har sina människor, sina företeelser och sina problem, men mycket av det grundläggande är allmänmänskligt och faktiskt ganska tidlöst. För om man tar en närmare titt på historiens spår så kan man konstatera att så många av människans problem hänger i hop – över tid. För tidens uttryck förändras hela tiden MER än vad vi själva i grunden gör, fast vi försöker anpassa oss  med hjälp av evolutionen. Men fortfarande har vi delar av stenåldershjärnans funktioner kvar, och i kris och emotionell utsatthet navigerar fortfarande efter den, när vi till exempel flyr eller iscensätter starka känslomässiga försvarsbeteenden som primitivt indikerar hot mot “liv och lem.” 

 

Men för att nu återgå till vår tids växande kändiskultur som gör skillnad på folk och folk, (nåt som jag tycker är så osympatiskt..) så tror jag att den blir svår att hejda eller “normalisera” så länge vi samtidigt, för våra fötter har ett lika livskraftigt materialistiskt konsumtionssamhälle, med en överflödskultur som hela tiden jobbar på för att mätta våra behov och tillfredsställa våra sinnen.

För då fortsätter vi antagligen aningslöst att se upp till de människor som har “mest och bäst” av det som de  allra flesta ser som framgång, prestation och “lycka”. Och det gäller också mer än nånsin utseendet och själva kroppen, och det ställer till allvarliga problem för människors kroppsuppfattning och kraschar mångas självbild,och inte sällan med en ätstörning som en tragisk följd. Och det sambandet är dags att vi tar på allvar! 

Jag ser en risk med att den vanliga okända, för den breda allmänheten mer anonyma människan, allt mer kommer i skuggan av samhällets nya “elit” – kändisgruppen. Och inte längre ses som intressanta, inte har något tillräckligt coolt  att visa upp eller “chockartat” att berätta, faktiskt inte utgör något attraktionsvärde för vi är för tråkiga… Att den mer enkla, genomsnittsmänniskan med helt vanliga liv, av kändiselitens låååånga svans… inte längre anses mödan värd att stanna upp och lyssna på eller uppmärksamma. 

Och jag vill påstå att DÅ har vi i så fall gjort en ansenlig förlust av värdefulla mänskliga egenskaper och nog nått maximum av ett ytligt betraktande av världen…! Och vad värre är att det här har redan visat sig…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

av en mängd 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

  1. Du uttrycker vad jag känt de senaste åren och jag instämmer som sagt med dig, helt och hållet! Har upplevt detta på nära håll och det är fruktansvärt! Vuxna barn som plundrar sina föräldrars plånböcker för att uppnå ovansagda utan gehör från media eller annat…. Obegripligt att inte föräldrar tar sitt ansvar och uppfostrar sina barn till ansvarstagande vuxna, vad händer när föräldern inte finns mer? Katastrof ! Van att få allt de vill !! Arvet är borta efter ett par månader eller så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *