Jag tillhör dom som verkligen avskyr återkommande, jobbiga och helt meningslösa bråk i relationer, för jag fick nog av det mellan mina föräldrar i barndomen. Men det finns… som jag tycker, en ganska försummad “kontroversernas gyllene medelväg” där man i ett inte alltför kaotiskt utgångsläge med sansade metoder, och med en disciplinerad ego-broms, kan lyfta ner bråket mellan människor från vredens glödgade hylla och låta det få vara ett mer svalt och lugnt, men fullt tillåtande forum för alla känslor.
Men jag och många andra vet att den formen för ett kontroversiellt meningsutbyte i vissa, allt för infekterade lägen inte är möjlig mellan människor. Och då är den ambitionen något som man bara kan glömma….
För i ett förhållande som redan är rejält i gungning och när två människor som trots att de en gång fann den himlastormande kärleken i varandra, känner att allt är kört och hopplöst förlorat, och förstår att de känslomässiga investeringar de gjort i en förut tilltänkt livspartner, var felsatsningar som i längden visade sig vara ett ganska värdelöst objekt som inte gav något tillbaka. Då är det smärtsamt… och den upplevelsen är allt för ofta ömsesidig… men vi uttrycker ofta våra känslor på olika sätt. Vissa värjer sig, och väljer att vara mer emotionellt sparsmakade. Medan en nog en mindre del, i stridens hetta kan bli bli förstummade – blockerade… och som ett skydd klär sig i tystnadens rustning.
I såna lägen är den fulla striden redan inledd och alla vapen dragna… Och eftersom det här ett scenario när man är som allra närmast sina innersta känslor och just har fått se sina drömmar om en gemensam framtid bara flyga iväg, och gå upp i en kolsvart, illaluktande rök. Så är det här också för de flesta normalt fungerande människor, ett av de tillfällen i livet då man är som allra mest sårbar och blottad i livet, det är den naturliga följden.
Och då gör vi ofta våra toppnoteringar i AFFEKT… och i PRECIS allt inom ramen för förnedring och ömsesidiga besmutsningar. FÖR att skydda oss själva från tårar och det som upplevs som mentala nederlag och prestigeförluster. Och i såna lägen hårdnar det lätt på krigsfronten och vilken förutvarande familjeidyll som helst kan då… tyvärr till många barns förtvivlan, förvandlas till värsta dramatiska Lars Norén – pjäsen.
Och här borde typ, nån ” intern hemfrids – försäkring” (skämtsamt uttryck) ha en direkttjänst där någon utomstående, förnuftig neutral person bara kunde gå in och för allas bästa… bryta den här dramatiken och redan DÅ skilja de bråkstakar åt som faktiskt en gång inte kunde se en tillvaro UTAN varandra…!
Men en normal konflikt är annars inte dåligt eller fel om man kan reda ut saker och ting. Det kan till och förnya energin i en relation. Och OM man arbetar sig igenom den med respekt för varandra, så kan det faktiskt för människor närmare varandra och stärka band och känslor i ett förhållande.
Så jag säger, utifrån vad jag själv har lärt mig genom livet: Jobba mer med att ta er IGENOM konflikter och lös dom helst tillsammans UTAN att sjunka till elaka påhopp och sandlådespel! Men sök inte upp konflikten för konfliktens egens skull!Den infinner sig när den behövs och är befogad, annars är den ingen natur – bra konflikt. Se olika uppfattningar, synsätt och värderingar i varandra som möjligheter och satsa i första hand först på REPARATION istället för att se separation och uppbrott som enda valet!
Och om en relation ändå efter moget övervägande visar sig irreparabel och inte går att rädda… Gör då allt för att den sista gemensamma tiden innan ett för alla, smärtsamt uppbrott, INTE blir kärlekens mest smärtsamma bottenskrap! Tillåt inte att tystnaden fryser orden till is mellan er och låt inga broar brista i er kommunikation.!
Tänk på den kärlek ni en gång ägde tillsammans och försök att skapa några bra och goda minnen också av finalen och en svår tid. DET kan göra stor skillnad för barnen vid en separation och vara gott och bra för deras framtida liv och minnen och ett gott och för dom, brukbart exempel i deras relationer!
