Var sak har sin tid i livet och det kan nattens drömmar vara bra på att illustrera och nyligen var jag på återbesök på min gamla fina arbetsplats på Sjukhemmet i Målilla!

I nattens drömmar reser man för det mesta både fort och lätt och ganska okomplicerat. Och det verkar som om hjärnan och känslominnet har lättare att gör selektiva val av destination medan kroppen sover och inte kan försvåra det hela.
Ofta återser man i drömmen platser, miljöer och människor till vilka man lätt kan associera de glada minnen och lyckliga goda dagar som man en gång har upplevt. Och de här snabba, okomplicerade ofta angenäma gratisresorna är jag väldigt glad för! 

Mardrömmarna dyker ju förstås också upp, dem slipper man inte, men de har förmodligen sin betydelse för alldeles nödvändiga bearbetningar av mindre trevliga erfarenheter. Och då inte minst, för det som vi människor upplever så obehagligt att vi sopat det under mattan, och som då kan bli förträngda, och till och med förnekade känslor djupt där inom oss.

Jag har sedan ganska länge en ofta återkommande dröm. Ganska snart förstod jag att den hade något att säga mig. De återkommande drömmarna har väldigt ofta något att säga oss, och de hastiga, flyende symboliska bilderna talar till oss om vi är beredda att lyssna till dem. 

I min dröm återser jag alltid lika hjärtans glad, uppspelt och förväntansfull, till min gamla arbetsplats vid det sjukhem i Målilla som nu är nedlagt sedan flera år. Jag står där i min nuvarande ålder i olika salar och rum, och bara känner hur mycket jag älskar, och alltid älskat det här gamla fina huset som en gång var ett sanatorium. Och jag återupplever livligt och starkt den trygghet och kontinuitet, som de gamla väggarna förmedlat till mig under alla mina arbetsdagar där. 

Vissa gånger när jag har den här drömmen befinner jag mig, en aning förvirrad.. . i en större personalgrupp där alla är unga och för mig okända, och de jobbar snabbt och energiskt med samma arbetsuppgifter som jag en gång gjorde på samma plats. Eftersom jag tycker att det är så roligt att se, så börjar jag berätta om hur det var “på min tid” vilka förhållanden som rådde då, vilka hjälpmedel vi hade, och vilken arbetsglädje vi som jobbade kunde känna vid den tiden.

De för mig okända vårdjobbarna verkar måttligt intresserade av vad jag har att berätta om det som en gång varit, och ser leende och med ett visst överseende på mig.

Men den här attityden har jag i drömmen inget… som helst problem med, så jag går helt enkelt och tar reda på en omgång arbetskläder och undrar om det inte är läge att jag börjar jobba här igen, det är ju så gammalt och vant allting… det kan väl inte vara något som hindrar..?

I nästa drömsekvens står jag där så snopen beredd att börja jobba och ta hand om de gamla, men nu är jag plötsligt alldeles ensam och inte en människa är synlig. Det är tyst och tomt och det känns som om jag varit på bio och sett en gammal välkänd film där eftertexten nu lite sorgligt rullar fram och filmmusiken tonar ut, medan jag lite ledsen och ganska besviken.. reser mig och går ut.

När jag kommer ut i solljuset befinner jag mig nu på en helt annan plats och i en annan sinnesstämning.
De gamla minnena från de fina åren på sjukhemmet har liksom lagt sig till ro, och har inte längre någon aktualitet. Och det verkar som om de har pratat färdigt med mig, helt enkelt sagt sitt. 

Och jag känner ingen sorg över det, utan  bara en stor och hjärtevarm tacksamhet. Jag är märkligt stärkt av den här delen av min historia som nu fått sig en djuplodande bearbetning och som sen så påtagligt lagts till det som en gång varit. Och blicken har jag nu stadigt riktad framåt, mot den framtid till vilken historien nu har lagt sin betydelse. Det ser jag som en tydlig symbolik. 

Och när drömmen sedan slutar tror jag mig ha förstått vad den nog vill säga mig, nämligen det : 

Att var sak, varje skeende, har SIN tid i livet. Och när en tidsepok är slut, tar en ny tid vid och andra människor över och gör sina avtryck och insatser och skapar då SINA minnen som en gång också kommer att läggas till det förgångnas samlingar. Just så är livet…och det är en sån vacker tanke att begrunda och vila i… tycker jag.