Det viktiga med att våga ställa frågan – VARFÖR

Eftersom  min egen mamma i 40 – årsåldern utvecklade alkoholism och efter mycket lidande både för henne själv och oss närstående  dog av alkoholrelaterade skador helt söndersupen 82 år gammal, så vet jag en del om det här. Men jag valde tidigt bort bitterhet och besvikelse över “livets orättvisor” och har länge velat kämpa för förståelse och mot alla de fördomar som så många alkoholister och deras anhöriga får möta och kämpa mot som extra stenar på en redan tung börda att bära. 

Under alla år med mammas missbruk såg jag också det stigma som kvinnor utsätts för, genom att de “tar” en “okvinnlig” roll och ett typiskt manligt beteende genom att dricka och blir “äckliga fyllekärringar” i mångas ögon, hur etablerade de än är och hur snälla, hjälpsamma och yrkesdugliga de ändå är och, som i mammas fall faktiskt fortsätter vara. Jag såg det här, hörde och märkte, också det outtalade  genom kroppsspråk och tysta attityder mot min älskade mamma, och det var nästan det värsta av allt. För då jag höll på att gå sönder av medkänsla med henne…! 

Med ett missbruk följer alltid ett visst mått av personlighetsförändring och för att försvara sitt missbruk och kunna behålla det som den ÅNGESTDÄMPARE det är, så blir ilska, aggressivitet och starka känsloutbrott den vapenföring, som en missbrukare använder. Och det växande självföraktet brukar gå hand i hand med det. 

Det här är oftast det som gör att det blir så svårt, och ibland känns omöjligt, att just ställa den väl motivetade frågan VARFÖR till den som dricker. Jag ställde den några gånger till mamma och det resulterade alltid till raseriutbrott, projektioner och avståndstagande från mammas sida. Och hon förblev obehandlad fram till sina sista månader i livet.

Men jag har lärt mig att det ofta går lättare och får en kortare väg in i känslan av att man vill väl, när man ställer frågan om man formulerar den så här: “Varför mår du så dåligt du måste ju fara väldigt illa? “. Istället för :”Varför dricker du så mycket, varför håller du på så här?

Det blir då inte ett moraliskt ” påhopp” utan mer ett uttryck för empati och förståelse, och det är PRECIS det som en alkoholist med en kvaddad självbild och noll självförtroende behöver för att kunna se vinsten med att lägga ner sina vapen och bryta ihop….!

Jag såg nyligen Tom Alandhs dokumentär “Och förlåt oss våra skulder…” En allt igenom gripande och mycket tragisk berättelse om prästen Inger Svensson som prästvigdes som första kvinna i Växjö stift. 1969. En då spektakulär händelse som omgavs av starka protester från kyrkans patriarkat där kvinnoprästmotståndet vid den här tiden var närmast absolut. Vilket från dagens retroperspektiv är nästan obegripligt och starkt upprörande.

Alandh berättar som alltid, ur ett djupt mänskligt helhetsperspektiv. Här om en ung, begåvad och ambitiös kvinnas liv och prästerliga gärning, som på flera plan blev en svår och hård kamp fram till hennes så sorgliga död som kom alldeles för tidigt. 

Inger Svensson drabbades ganska tidigt av alkoholberoende och utvecklade sjukdomen alkoholism, en  komplex sjukdom som är både svårbehandlad och svår att bota. Och man kan förstå att det här blev ett lidande både för Inger och hennes familj, och även för hennes omgivning. 
Inger var inte bara kvinnlig präst, hon blev också en kvinna som drack, ett stigma som naturligtvis kom att innebära en försvårande omständighet för henne.

Hennes missbruk förvärrades och påverkade förstås hennes arbetsförmåga. Och det är så sorgligt att tänka på denna fina präst som älskades av många, på hennes önskan att göra gott för människor och de drömmar hon bar på… så synd att hon inte fick fortsätta leva, vara frisk och verka som präst!
Ett missbruk är många gånger inget annat än ett utdraget självmord som i förtid tar den missbrukande ifrån de anhöriga och deras familjer.

Bakom varje missbruk finns alltid en orsak, något bakomliggande. Något  som ofta ger en förklaring, till, och i bästa fall också en förståelse för, VARFÖR en människa faktiskt väljer att bedöva sig med alkohol eller andra droger, för att slippa komma kontakt med svåra känslor, ångest och smärtor. 
Och innan man överhuvudtaget vet någonting om en annan människa och hennes liv ska man akta sig för att döma…

Vi är ofta bra på att erbjuda varandra praktisk hjälp och stöd vid kriser och problem i livet.
Det är både gott och bra – men vi behöver också mycket oftare våga ställa varandra frågan VARFÖR…
Varför mår du dåligt, varför dricker du? Att våga ställa obekväma frågor kan innebära att en människa släpper på sitt försvar och vågar låta känslor komma fram. Bara det kan ibland bli det oväntade första steget till självinsikt och hjälp.

Bara en person i dokumentären om Inger Svenssons liv ställde den frågan. 
Jag undrar förstås om någon hade modet att fråga henne VARFÖR hon mådde dåligt under dessa svåra år?
Och varför är vi så ofta rädda för att ställa denna så viktiga fråga?
Själv har jag under årens lopp försökt att bygga på och stärka mitt eget mod så att jag kan vara den som  vågar säga VARFÖR både till mig själv och andra.