Dysfunktionella relationer går förödande ofta i arv, då måste någon till slut vara hjälten, svälja sin stolthet och bryta den hårda isen av oförsonlighet

Våra relationer är det mellanmänskliga sammanhang som de flesta av oss dagligen sträcker ut sina händer mot och greppar efter stöd, mening och tillhörighet. Och därifrån som vi, mer än vi nog tror, också hämtar våra referenser och en hel del av det som påverkar våra värderingar och val i livet. 

Men relationer mellan oss har ingen garanti för beständighet och blir av olika anledningar inte alltid hållbara. För på både det sagda och gjorda, och på det outtalade och det där som aldrig blev gjort i våra möten och gemensamma  upplevelser, ser vi med olika blick och anser oss ofta själva ha tolkningsföreträde till. Och över våra relationer far naturligtvis också livets dagar fram och tiden  konserverar då ibland ett missförstånd eller det som en gång var ett förfluget ord, och då uppstår lätt blockeringar och låsta positioner mellan oss. 

Det händer att en relation går sönder och blir dysfunktionell, börjar just så och går från sårigheter,  till rena stridigheter. Och bland blir den krigföringen stum och förstenad och ett konsekvent avståndstagande blir det starkaste vapnet. Det här kan vara bland det mest smärtsamma och svårt att göra något åt, och särskilt plågsamt  blir det om det handlar om familj och närstående. Och det kan påverka så pass att det för någon blir ett nedbrytande trauma och en sorg som överskuggar all glädje i tillvaron.

Vad värre är, att det finns en viss inbyggd ÄRFTLIGHET i dysfunktionella relationsmönster och då riskerar en gammal starkt känsloladdad härva mellan människor lättare förbli outredd och obearbetad, och kan mycket väl följa med som en gammal surdeg – ett illaluktande arv, från en generation till en annan. För vi genomlyser inte alltid våra förebilder, de mönster och förhållningssätt som våra föräldrar använt och kanske ärvt från tidigare generationer, från sina föräldrar, och det blir då inte alltid rätt. Och det är för mig ett glasklart samband.

Om vi då kämpar med att försöka laga en brusten relation till en närstående som betyder mycket, eller ett förhållande överhuvudtaget, så behövs det ALLTID en HJÄLTE eller en HJÄLTINNA! Vilket helt enkelt betyder att en av kontrahenterna MÅSTE bryta den känsloddade isen, genom att faktiskt mogna sig fram till det läge där man sväljer sin stolthet och slänger gamla missförstånd och låsta ställningstagande över axeln!

För först DÅ kan, i bästa fall, den andra göra detsamma, och då har båda vunnit en seger som de med stolthet kan dela på! Och dessutom har de då med gemensamma ansträngningar brutit en gammal och hård och stelnad kedja. Och blir genom det goda förebilder för sina barn och stoppar oftast ett vidare arv av oförsonlighet!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

  1. Stämmer så bra, lite svårt när den andra parten inte vill prata om det. Det kommer med mognad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *