Den som aldrig under livet varit nummer ett och en reserv långt ner på listan, behöver ibland hjälp med att sudda bakåt, fylla på med bärande huvudroller och få känna upprättelsens glädje!

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen…! 

Det är i barndomen och i uppväxten och när vi är som mest receptiva och ännu inte fått, eller tagit, vår fulla egna och självständiga identitet, som vi också är mest formbara, som vi då får eller själva tar oss våra roller. Det valet är långt ifrån alltid ett frivilligt val utan återigen, som så ofta i livet, en längtan med öppna händer efter ett visst mått av den TRYGGHET som tillhörigheten och det förutsägbara ger oss. 

Vi vill alla VARA NÅGON, en önskan som tidigt bygger bo i ett barns hjärta. Vi vill bli sedda, lyssnade på och söker hela tiden föräldrars och omgivningens villkorslösa kärlek och uppskattning. Och det är… just den som är den mesta effektiva näringen för vårt växande mot vuxenblivandet och den som sätter mått och standard på vår självbild och på vår självkänsla, och den inre bilden av oss själva. 

Det har alltid funnits barn som så sorgligt… utan framgång, de första avgörande åren under sitt liv gjort ALLT det som står i ett barns makt för att bli sedda och älskade för dom de är. Och för att få den där ofta livsavgörande boosten av näring, som villkorslös kärlek och trygghet är. 

Och den här “injektionen” blir, beroende på om du får den i sin bästa form, ELLER om den uteblir och fattas dig, betydelsefull för vilken roll du tidigt TAR eller FÅR… Och det kommer ofta senare i livet att påverka din kraft och hur nära du har till modet att stiga ur, en egentligen missvisande roll, och ett rollspel som en gång blev dig tilldelat men som du kanske aldrig riktigt har trivts med. Men  som du bara UTHÄRDAT för att du ändå genom det… BLEV NÅGON  på din längtans väg mot kärlek i livet. 

Till en del människor lämnas alltid bottenskrapet och de FÅR så orättvist tidigt, ta de “skitroller” som ingen annan vill ha. Och är man van vid det här och har ett förkrympt självförtroende eller inget alls, så fortsätter man tålmodigt spela rollen och okejar den utan invändningar.

Och man accepterar att vara reserven  och sistahandsvalet, ibland livet ut (jag har mött många såna i äldrevården)  och blir aldrig den som först blir sedd eller lyssnad på.  Och är som barn den lekkamrat som kommer i fråga först i de “nödlägen” när de andra mer populära redan är upptagna. Och det är så djupt tragiskt tycker jag!

Jag har träffat en del såna här människor som synbart inte mått riktigt bra under merparten av sina liv. Ofta genomsnälla, godhjärtade begåvade personer som aldrig varit ens i närheten av den HUVUDROLL som de med all rätt förtjänar att få spela och riktigt glänsa i, och jag blir alltid så illa berörd över deras oförtjänta nitlott i livet. 

De här människorna ska vi andra bemöda oss med att SE och FÖRSTÅ när vi möter dom i livets villervalla! För vi kan med lite god vilja och vanlig hederlig medkänsla, stärka och bekräfta dom, vilket kan bli  detsamma som ett stort och bra radergummi som suddar ut den gamla rollen!

Och vi kan faktiskt generöst tilldela dom stora, bärande och tunga HUVUDROLLER och låta dom få glädjas och stärkas genom UPPRÄTTELSENS välsignelse! För tänk på… att det aldrig är försent att stiga ur en “fel” gammal roll och ta en ny!