När jag var liten och i en viss ålder, var det underligt nog som om jag plötsligt och på djupet, blev smärtsamt medveten om det sorgliga att människor och djur dör och försvinner och att ingen levande varelse är odödlig, och framför allt blev jag nära nog förtvivlad över tanken på att vi en gång kommer att skiljas från varandra. Det här blev så sorgliga tankar för mig som jag ibland liksom inte visste var jag skulle göra av för de blev på något sätt för stora, för tunga för att gå omkring och bära på i min lilla ängsliga barnkropp, och det var nog tur att jag inte bara var en liten grubblare, utan också en glad och livlig tjej där allvaret blandades med så mycket annat som var roligt.
Jag minns när jag ibland var med min mamma på kyrkogården att jag så många olika känslor bokstavligen fyllde min kropp… och jag tyckte det var så vackert och stilla, men samtidigt tog sorg och vemod tog över mig helt och det var som om det sved i mitt lilla hjärta, och då ville jag bara gå hem och lämna den sorgliga döden ryggen som om den alls inte fanns. Och jag vet att jag fantiserade om människor och deras liv när jag såg namnen på gravstenarna. Och på barns vis undrade jag “var de här människorna var nu…” de som jag många av dem sett och upplevt, så levande och glada och fullt verksamma. Jag saknade dem och trodde och ville… i min naiva föreställning, att de alltid skulle finnas omkring mig.
Jag minns att jag i vissa ögonblick i såna stunder, kunde känna mig lite som i en annan värld och som jag vore en liten fjäril… som flög omkring där bland så många andra likadana med lätta vingar, obekymrad inför den bleka vissheten av en annan verklighet, en evig och mer bekymmersfri… Och jag hade då ingen rädsla för döden, men efter att min älskade gammelmormors sen gick bort förändrades den känslan och gick åt ett helt annat håll och övergick i stället mer och mer i rädsla och ångest, vilket förstås inte var så konstigt egentligen.
Den där sällsamma upplevelsen av helig mark, still frid och en speciell känsla av samhörighet… med de mer eller mindre, för mig kända och älskade människorna som låg där i sina gravar, den var sorglig men ändå nånstans ändå fattbar för mig. Men som sagt, när min gammelmormor Cecilia inte längre fanns övergick den känslan till en diffus ångest, en mörk sorg över livets ändlighet och inför vissheten om att en gång behöva skiljas från nära och kära, djur och människor, älskade hus och kära lekplatser, det blev en kristallklar och mycket smärtsam insikt för mig då. Och det var där och då som jag på ett barns enkla, klara vis för första gången snuddade vid frågan om hur jag egentligen skulle kunna klara att leva vidare och bli vuxen, med allt vad det innebar, med den här vetskapen.
Det här råa, osminkade dödsmedvetandet har inte lämnat mig men det har med år och dagar mildrats och ljusnat och fått liksom mjukare kanter… som faktiskt lämnat en infart där glädjen och lyckan inför själva livet lättare kan ta sig in och grumla mitt svårmod så det kan lösas upp till ljus igen och det här har i en avgörande mening varit min räddning kan jag säga. Naturligtvis har mitt vårdyrke, många års jobb och oräkneligt många möten med döden, sorg och ändlighet förändrat min syn, vidgat bilden och givit mig mognad och ett större lugn inför det oåterkalleliga slutet.
Men inför de eviga frågorna behöver man i en djupare mening, men enkelt formulerat, tycker jag… inte bli “vuxen !” Utan tvärtom, snarare behålla kontakten med sitt inre barn, som ställer så bra och naturliga frågor och som väcker nya fruktbärande tankar som inte sällan leder till insikter och klarsyn. Och än i dag när så många år har gått… ställer jag mig ofta samma “barnsliga”, oförställda fråga när jag besöker en kyrkogård, och särskilt vid min mammas grav :
VART tar egentligen all den kärlek vägen som fanns i de människor som en gång levde, älskade och som blev älskade tillbaka, på vår jord… och VAR finns all den såriga, brinnande längtan som de stackars kärlekslösa tvingades leva med, förblev den sorgligt obesvarad i de människorna? Det vill jag bara INTE tro… utan att de någonstans genom Varandets cirkulära tid fann KÄRLEKEN och verkligen fick njuta frukten av den, på alla sätt!
Mina svar på de här grubblerierna har jag förstås ännu inte kommit fram till, men jag har tålamod och känner tillit till att de en gång, i en obestämd framtid kommer och inte bara till mig… Men utan att alls veta något är jag ganska säker på att kärlekens energier ÄR odödliga och för alltid… finns kvar. Och nog antagligen kan både ombildas och transformeras och på olika vis och för skilda ändamål bli till återbruk för alltings bästa. Det är en sån vacker tanke som för mig är logisk i sin mest fulländade form.
Jag har naturligtvis lika lite egentlig vetskap om det här nu som i barndomen. Men jag tillåter mig den tron att den här brukade kärlekskraften samlas upp och tillvaratas med tacksamhet av en stor och gränslöst kärleksfull hand. En hand som ger tillbaka den till den outsinliga existentiella kärlekskällan som vi kommer från. Och det är jag ganska säker på…!
Och framför mig ser jag bilden av det TACK för varje korn av kärlek som vi fått, och det vi själva skapat och delat med av oss under våra liv och som bara genererar fler och mer kärleksplantor. Jag ser det som det kärleksfulla återbruket… genom det milda vårregn som fuktar jorden och våra huvuden och välsignelsen när ljuset återvänder varje år, eller som en saltstänkt havsvind mot en brunbränd kind en solvarm sommardag.
Och jag ser det i de första snöflingorna en kväll i ljuset under en lykta. Eller i ett vackert träd som brinner i höstens alla färger framför mina ögon. Och, inte minst… ser jag det i alla möten med djur och människor och med naturen. som livet erbjuder där vi kan ge och ta emot.
Så ser jag på all den kärlek som genom alla tider funnits i ett evigt kretslopp mellan alla levande varelser, att den alltid befinner sig på resa i en obruten cirkel, och att den är och blir till ett evigt återbruk och ALDRIG kan dö, förstöras eller försvinna!
