Det är med mig som för alla andra, jag är min historia och summan av det som jag erfarit av livet hittills, jag bär på min ryggsäck. Inte mycket av det som händer i tillvaron rinner verkligen av en eller låter bli att sätta sina spår. Ett faktum som lämnar plats för både plus och minus, regn och solsken, lärdomar eller bakläxor.
Som tur är så tycks ändå de positiva händelserna i allmänhet ha större kraft och starkare energier än det där som var tråkigt, mycket tråkigt, eller till och med vidrigt och hemskt.
. 
Så är det ju också med färgerna, de ljusa ser man i de flesta sammanhang först och lättast, så är det i alla fall för mig. Likadant är det med människor och djur, jag dras lätt och helst till sådana som har som ett alldeles särskilt ljus omkring sig. Deras vänlighet är liksom inte av den här världen,och de här människorna och djuren sticker ut och gör varje dag skillnad i andras liv. Mina upplevda sorger och ledsamheter bär jag naturligtvis med mig, på gott och ont, för det har jag lärt mig att det är. Men det allra svåraste som ligger gömt djupast där inne i ruinerna av min lilla barnkammare, det kan poppa upp och visa sig vid de mest oväntade tillfällen i form av en stämning, en till synes obefogad rädsla, eller en växande oro. Och i sådana ögonblick går DÅ och NU ibland ihop på ett ganska obehagligt sätt.
Just så kan det underligt nog vara med min känsla inför dagar då livet är bra, lugnt och bekymmerslöst. Sådana dagar kan jag lätt börja bli lite omotiverat nervös och få oro i kroppen, blir rastlös. Ännu konstigare kan det tyckas vara, att när livet är så där alldeles särskilt roligt och tryggt, och när man står där med båda fötterna i ren lycka, då börjar sådana som jag att ana ugglor i mossen…och lite börja förberedelser för kärvare tider, för man vet ju aldrig vad som kan hända…
j
Och så är det där med min ambivalens inför ” happy endings” i filmer jag ser. När andra börjar gilla läget och vrider sina händer inför det lyckliga slutet då tänker jag desillusionerat, och fast jag inte vill, att det där kan aldrig hålla eller bestå, det händer nog något ledsamt. För mig kan det kännas för bra helt enkelt, för bra för att var sant.
Jag vet att det kanske låter både negativt och knasigt, jag håller med om det, det är knasigt och dumt. Och på det här har jag tänkt mycket och försökt klura ut varför det blev så här för mig, en gång för länge sedan…
Och jag tror att för barn som under uppväxten lever i bråk och otrygghet blir det så småningom normaltillståndet och förväntningar i det dagliga livet präglat av det eftersom tilliten tagit skada. Korta stunder av motsatta tillstånd är undantag – undantagstillstånd, och man anar genast att så här bra får det inte vara länge…. Tyvärr sitter den här irrationella föreställningen djupt och många med mig har nog upplevt det här.
Men vad kan man göra åt det här? Mitt enda svar på det är: RADERA, RADER, RADERA! Försöka utplåna de här svarta fläckarna i hjärnan – affirmera och visualisera ett stort suddgummi som jobbar på ordentligt! Och så BOMBARDERA sig själv, ofta och mycket, med roligheter och ljusa färger, glädje och allt det som är positivt tryggt och bra! Det är en suverän motkraft och hjälper faktiskt!
