Alldeles för mycket dyrbar livstid och en jädrans massa energi har jag i min historia, – SJÄLVPÅTAGET (det vill jag understryka…) ägnat mig åt att förspilla genom att ignorera mig själv och min absoluta rätt att sätta gränser för vad jag egentligen vill, kan eller orkar. Och jag var länge, alldeles för länge ofta rädd för att inte vara snäll och för att vara den som blir irriterad, arg eller störd när någon behövde mig eller min hjälp i någon form. Bakom det låg, som det ofta gör, en gammal skada från barndomen av att inte ha blivit sedd och en brist på villkorslös kärlek från dysfunktionella föräldrar.
Jag har alltid avskytt känslan från när någon är arg, besviken eller ledsen på mig, och har på ett fullständigt improduktivt sätt gjort allt för att undvika såna situationer genom att tämligen gränslöst lägga mig i andras händer till förmån för fri tillgång och användning. Och då inte alltid i rätt händer eller rätt personer… och har förstås förutsägbart blivit utnyttjad. Och jag har redan från början och många vuxenår igenom älskat att få höra att jag är “så snäll” och “tålmodig” för då har jag tyckt om mig själv lite mer och känt mig som den som duger och är accepterad, och nästan som ÄLSKAD…
Kanske är jag ganska snäll, tålmodig och vill väl och tror nog lite naivt att jag kan “rädda världen” för det är mitt ideal. Men som andra människor har jag också andra egenskaper av blandad valör. Men när man vänjer sig vid att bortse från egna gränser och väl har öppnat den sociala jourmottagning, som man TROR att man måste driva, helst dygnet runt för att duga inför sig själv, så ser man inte längre det andra som man faktiskt är bra och duktig på.
Och på den här fronten händer inget – absolut inget, förrän man sätter sig ner och tar ett allvarligt samtal med sig själv och ställer frågan VEM man själv egentligen tror att man är när man tar av sig Moder Theresa – kostymen och kopplar loss änglavingarn. Vem man blir och hur man då ser på sitt människovärde och vem man EGENTLIGEN vill vara, och om man har några drömmar kvar i livet…?
Och sätter man sällan eller aldrig ner foten och värnar om sig själv så mår man i längden INTE bra, för det finns då en överhängande risk för självförakt och i värsta fall självhat, och i de mörka snåren lurar inte sällan både självdestruktivitet och resignation inför själva livet. Men saken är den att man väldigt sent brukar märka av det här, för man är nämligen så upptagen med att suga upp och ta hand om andras disharmoner och problem, att den egna kraften inte längre orkar se eller fånga upp, än mindre ta hand om, det egna illamåndet.
Och det som hände med mig var att jag väsentligt tappade greppet om mitt SJÄLV min ursprunglighet och min kärna. Tappade självförtroende när jag inte satte gränser mot omvärlden i jobbet och privat, för jag var inte längre definierad vare sig i mina egna eller andra ögon…och jag kände att jag levde mer för att GÖRA än att bara villkorslöst VARA. Och då går man inte sällan in i en depression och stänger först som ett skydd ner känslolivet och som jag gjorde, därmed hela mitt sociala företaget – “ställer – alltid- upp- verksamhet AB”, vilket faktiskt kan bli ens räddning, det blev det för mig
Men det ska inte behöva gå så här långt innan man kraschlandar i spillrorna av sig och i tvivlet kring om man verkligen duger… UTAN att i någon mening ge upp sig själv och så “ädelt” bara tjäna andra. Och jag vet numera av egen erfarenhet, att det faktiskt GÅR att vara en hyfsat bra och medkännande, hjälpsam människa och samtidigt vara en välfungerande gränssättare mot omvärlden när den blir allt för svår att deala med, och då när människor bara tar och inte ger något tillbaka.
Och det där att sätta ner foten och FÖRSTÅ när det är läge för det kan i sig ibland vara rena filantropiska insatsen… för DET kan också få andra att lyfta ändan från vagnen och lätta från sin egocentricitet och själva börja praktisera ansvar och egna gränssättningar och sluta lägga det jobbet på andra!
Så tro mig ni som kanske tvivlar, det går att som mångårig misslyckad gränssättare att faktiskt börja säga NEJ och sätta ner båda fötterna med all önskvärd tydlighet, och det utan tyngden av dåligt samvete! DET är att definiera sig själv och faktiskt bästa vägen fram till växande och självrespekt!
