Tömmer man sin energitank gång på gång så blir förutsägbart bränslet allt dyrare och svårare att hitta! Och det beteendet ska vi inte normalisera och lägga som ett arv i knät på våra barn tycker jag!

Jag hörde nyligen på tv en ung kille i 15 – 16 årsåldern så klokt och öppet säga att han faktiskt inte hade någon bra förebild i sina föräldrar eller andra vuxna när det gällde just det att kunna varva ner, släppa stress och ta tid för vila och återhämtning, ingen som visade honom vägen fram till det. Och att han just därför kände att han inte riktigt visste “hur man gör, ” det hördes ett tydligt allvar i hans röst och det berörde mig verkligen.

Och det ÄR så så sorgligt att läsa om att allt fler barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och faktiskt redan i unga år går i väggen. Och det är ju så att föräldrars och vuxenvärldens förebilder och goda exempel är lika viktiga byggstenar i livskunskap under uppväxten som bröstmjölken eller vällingen är för den lilla babyns fysiska tillväxt. Och i det ligger hos föräldrarna ett ofrånkomligt ansvar, och det är inte att vara negativ att peka på det, eller lyfta fram de här sambanden som för mig är uppenbara, och jag är inte ute efter att moralisera. Det är bara så jätteviktigt för barnens och deras framtids bästa!

Om då föräldrar dagligen oreflekterat och aningslöst, serverar sina barn bilden av att det inte bara är okej, utan också eftersträvansvärt och superviktigt att inte bara “jobba häcken” av sig, utan att också vara beredd att offra både huvet och hela psyket på prestationens och jobbets altare, så BLIR det den signalen och den förebilden som oftast FÅR genomslag i ungdomar. Och med det visar föräldrar att jobbet och att prestera ÄR viktigare än tiden de vill ge sina barn, och det kan kännas smärtsamt för dem, men den här prioriteringen kan de ändå paradoxalt nog lätt ta med sig ut i livet. För barn gör som bekant som vuxenvärlden GÖR och mera sällan som det de bara HÖR från samma värld.

Men jag tror förstås att det är ett fåtal föräldrar om ens några alls – som egentligen vill överföra de här omänskliga förväntningarna på stress och prestation som de själva marinerats sig i och egentligen inte klarar, eller ska klara. De har kanske bara inte stannat upp och tänk till på vad de håller på med och hur det påverkar barnen. Eller är de rädda för att avvika från en härskande norm – för att verka svaga. Och möjligen för att inte längre tjäna tillräckligt med pengar, inte kunna köpa alla prylar som de tror att de och deras barn behöver, i stället för det som barn mest av allt behöver, nämligen tid och närvaro tillsammans!

Det här är en farlig utveckling när vi vuxna utan större eftertanke sveper med oss barnen in i ett växande folkhälsoproblem genom att i det avseendet vara dåliga förebilder. Det kan ge onödig stress och obalanser, som tidigt ligger där och skapar ohälsa i det bästa och käraste vi har- våra barn och barnbarn!

Och vi FÅR bara inte, tycker jag, egoistiskt lägga det här vansinniga övermänniskoidealet som ett negativt arv i knät på den uppväxande generationen!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *