Jag tycker att FÖRSONING och FÖRLÅT är två så himla vackra ord och de lever ju som i symbios eftersom de förutsätter varandra för att kunna nå sitt fulla mål. Och i sin sannaste kostymer klingar de båda som den skönaste musik ur vilken människomun som helst!
Ett FÖRLÅT är så produktivt och bygger broar, lagar trasiga relationer och återupprättar förtroenden mellan människor och djur, vilket ju är närmast mirakulöst!
Men vi är alla olika och lika olika åtkomligt är vars och ens förmåga till både ånger och ett förlåt i oss alla.
Och det finns de som är alldeles för stolta och styvnackade och för vilka ångern är blockerad, och där den känslan just därför inte kan mogna fram. Då kan man inte heller med trovärdighet nå innebörden av en försoning eller uttala ordet förlåt och verkligen mena det, inte i det stadiet.
Efter att ha mött en del såna kategoriskt bittra människor, så inser man att de ibland ligger i riskzonen för att permanent bli känslomässigt handikappade. Och kan då förlora nyckeln till fred och försoning ett rum som jag tycker ligger nära vår överlevnadsinstinkt och är det kitt som verkligen förenar oss.
Vissa människor är så skadade av livets framfart som vore de känslomässigt skuldsatta och ber ofta och helt obefogat om förlåtelse för allt och till alla. Och det varje gång som en tvångsmässig avbetalning på en skuld man inte har och aldrig haft, och det är så oerhört tragiskt!
Men hur det nu är med den saken så håller jag fast vid att FÖRSTÅELSEN för det som hänt och det som ligger bakom, måste komma FÖRE det FÖRLÅT som verkligen kommer från hjärtat. Annars blir det gärna bara ett ord – tomt och sagt i hast och utan egentlig betydelse.
Jag har skrivet om det här förut eftersom jag är fascinerad av förlåtelsens kraft och hur nära jag upplever att den som sagt står vår överlevnadsinstinkt, och vad den kan göra MED och MELLAN oss människor. Och i allt för många har jag sett hur en blockerad väg fram mot försoning fullständigt… kan trasa sönder någon och få den att drunkna i bitterhet.
Och som jag sagt förut, vi har alla olika framkomlig väg fram till ånger och självinsikt och man bör nogsamt passa sig för att döma ut människor och stämpla dem som hopplösa och oförbätterliga! För majoriteten av oss är just bara människor, felbara icke – perfekta människor, som inte alltid väljer rätt, men som ändå förtjänar en andra chans och ibland fler.
Så man ska ALDRIG punktera en människa som är mitt i ansatsen till ett kanske länge tillkämpat förlåt, aldrig klippa den gren som samlat kraft och grönskar på nytt! För då kan man hindra att en god avsikt kan få vingar för den som mognat sig fram till en försoning!
