Vi är inte gjorda för att vara supermänniskor det är en förutsägbar villfarelse i en “allt – är- möjligt” kultur, och då får man också kalkylera med risken att den mänskliga motorn till slut skär ihop!

Det är sunt och naturligt att ibland vilja lägga in en högre växel och anstränga sig lite extra för att kunna nå ett särskilt mål eller för att helt enkelt hinna med det man ska för att må bra. Och det här går bra så länge man inte låter sig styras av det här och börjar göra allt större uttag av kraft och energi i sig själv. För då kan det börja gå inflation i det som får en att må bra för att vi snäppar upp nivån på det vi känner att vi måste göra för att uppnå den känslan – den kicken på nytt.

Och är det nåt jag inte gillar så är det  ganska slarvigt använda – överanvända, begreppet SUPERKRAFT! Av den anledningen att denna hyllade omänskliga styrka, som jag tror, eldar på den stress och de prestationskrav i alla de människor som redan ligger på gränsen eller redan är där, till vad en vanlig dödlig, normal människa och INGEN supermänniska, faktiskt orkar med i liv och vardag!

För det är förutsägbart, fast det bara pretenderar på att vara lite kul jargong… att man påverkas av att ofta höra såna här begrepp i sina öron och ibland känner djävulska krav på att vara med och tävla med så många andra… om att uppnå det där åtråvärda med en “superkropp”, att ha ett “superhem” eller ett “superjobb”. Att helt enkelt vara en supermänniska. Och jag tycker inte om det här idealet för det lutar betänkligt mycket åt elitism och osympatiskt övermänniskoideal och gör oss i längden sjuka!

Men det här är kanske inte konstigare än att ett samhälle som vårt, där nästan allt är möjligt och när det alltid finns nån ny upplevelse som står där fram för näsan och väntar på att bli prövad som vi kan maxa och lägga på toppen av så många andra redan avverkade. Att varje grej bara tillfälligt mättar oss och ger allt kortvarigare kickar av det där att ha orkat, klarat eller att ha känt lust och spänning. Och då tenderar det lite science fiktion – aktiga tänkandet och superkrafter inte längre ligga bortom rimlighetens gränser och blir gärna ett mål att självklart sträva efter.

Men, jag envisas med att tro att vi faktiskt inte är gjorda för att vara supermänniskor, för det ÄR  en villfarelse i ett ganska typiskt vilset samhälle! Men vi är och förblir (hoppas jag…) MÄNNISKOR begåvade med tillgången till ibland förunderligt starka krafter om än inte superkrafter och det är stort nog,och med det kan vi väl vara nöjda tycker jag!