En ledarskribent ställde här om dagen, i likhet med Greta Thunberg, den berättigade frågan om hur vi kan sörja katedralen Notre – Dame men inte en förlorad planet, och jag har mina teorier om det

Jag tycker den här frågan är intressant och tänkvärd och att det faktiskt finns goda skäl att ställa den. Vad gäller kulturbyggnader och andra historiska värden så upplever jag att en majoritet av oss människor nog saknar dem och förstår deras värde, FÖRST när tillräckligt mycket av uppmärksamhetens ljus av någon anledning faller på dem, och när de riskerar att förstöras eller när de redan gått förlorade. Först då, när de inte längre finns tycks vi verkligen förstå storhet hos mycket gamla, och för eftervärlden oerhört värdefulla kultur – och historiearv. Och precis så är det ju också ibland med människor, då när vi inte längre finns för varandra, det är DÅ vi saknar och sörjer och inser det förlorade värdet av någon. Och det gäller förstås också i allra högsta grad med vår moder jord…

Men hur kan det då komma sig att vi världen över blir så djupt berörda och sörjer så, när en katedral som Notre – Dame brinner och skadas ? En byggnad som kan – och ska, byggas upp på nytt. Men att vi inte redan sörjer och skakas mer… av en sannolikt, redan förlorad planet – som vår…?

Jag har tänkt lite kring det här, samma fråga – samma paradox och motsägelse, som förstås superkloka, vidseende klimataktivisten Greta Thunberg naturligvis redan med all rätt, har satt på sin spets.

Och jag kommer som så ofta i olika sammanhang igen, tillbaka till det faktum att verkligen lever i PARADOXERNAS TID och att vi så ofta motsäger oss själva i åsikter, värderingar, meningar och mål, och det är i sig intressant …!

Vi har väl till exempel nog aldrig hyllat individualismen som ideal lika mycketsom i dag och historiskt inte heller varit större individualister än nu. Och kanske är det inte så konstigt eftersom det numera faktiskt är MÖJLIGT för alla att kunna avvika och sticka ut och gå sin egen väg. Medan det i gångna tider var närmast en klassfråga och en fråga om att ha råd, makt och frihet att kunna göra det. Men, och nu kommer paradoxen… SAMTIDIGT så firar i vår samtid begreppen kollektivism och likriktning, triumfer som ideal och förebilder bland oss, och frågan är, om vi vår självständighetsiver till trots, ändå inte är väldigt ängsliga och ganska osjälvständiga och lever med ett stort behov att kunna se oss sjäva genom andra och deras sätt att se ut och vara, för att kunna godkänna oss som “rätt” definierade…

Jag tror helt enkelt att många människor fortfarande har svårt att ta in det fulla allvaret i klimathotet – och miljöförstörelsen. Eftersom symtomen på en söndrad planet med en dålig prognos för överlevnad, ändå inte är så konkreta i våra dagliga liv och framför våra ögon, som till exempel scenariet med branden i Notre – Dame, trots alla fakta och seriösa larmrapporter. Och därför tror jag att de flesta av oss, fullt ut inte kan ta in den sorg som vi verkligen borde känna i varje cell i våra kroppar.

Vi orkar nog bara inte se det här som det är, och vi vill inte sticka hål på våra perfekt programmerade planer för en självklar framtid och vill inte se våra drömmar om en fortsatt “evig” tillvaro utan hinder – en problemfri tillvaro, gå i kras. Vi är inte rustade för den här bottenlösa sorgen – det mörkret, för vi är så bortskämda av att som sorglösa konsumenter i ett super – materialistiskt samhälle festa oss fram genom livet i tron att vi inte gjort nån skada på vår älskade planet och alltings förutsättning.

Därför väljer fortfarande skrämmande många av oss att förneka vår planets allvarliga tillstånd och lurar sig själva med att tro att det här hotet finns “någon annanstans” men inte här… För den här sorgen, den här förlusten av en frisk jord som vi redan gjort, är FÖR stor för många att verkligen se och sörja. För vi vill inte ens nudda vid tanken på att det glada, fina färgrika livet på den här tåliga planeten nu snart kan ta slut och att hjälpen faktiskt kommer för sent…!

Och i ett konsumtionssamhälle som vårt där så många, långa rader av skeenden, val och utbud efter varandra, kräver av oss både etik och moral och konsekventa tankar och ageranden, ser vi inte alltid om det vi sagt och gjort eller våra ställningstagande, i ena änden hänger ihop eller motsäger det vi konsumerat och passerat av det som fanns i den andra…! För det går för fort och det ena överlappar det andra av det vi gör och säger, och vi blir dumma och inkonsekventa av det och tänker sämre i kedjor och sammanhang, och ur det tror jag att så många av vår tids typiska paradoxer uppstår.

Och en sån är just det att vi kan sörja en byggnad som Notre – Dame, men inte en svårt sargad och förlorad planet.

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *