I en värld som vår- med en närmast galopperande teknisk utveckling är nu det mesta nästan skrämmande möjligt och genomförbart. Människan har nästan oändliga valmöjligheter och behovet av upplevelser och delaktighet ökar nog just därför att så mycket helt enkelt är möjligt. Informationssamhället står på topp och sociala medier firar triumfer i utbredning och tillgänglighet. Inte så ofta möts vi av hinder eller motstånd vilket förstås kan stärka oss som människor. Men om livet bara blir en problemfri seglats på en bekväm och lyxig räkmacka kan frustrationen bli svår att ta när saker och ting inte blir av eller går fel.
Jag tänker att om jag väljer att betrakta de här samhällsföreteelserna med bara skepsis och negativa förhandsinställningar så vore jag både aningslös och dum. För inget är ju bara svart eller vitt. Så jag föredrar att försöka att vara “openminded” och se nyanserat på vårt moderna samhälle och vad det har att erbjuda mig och mina medlevare.
Det jag själv inte anser mig behöva eller kan uppskatta, vad gäller tjänster och möjligheter, kan sannolikt ett antal andra människor ha motsatt uppfattning om och då kan jag ju faktiskt unna dem det, fast det inte passar mig.
Det jag har lite problem med i denna oändliga möjligheternas värld är att den mätbara tiden, som jag tänker mig som en gränslöst stor rund kaka, blir allt mer äten av alla aktiviteter, jobb, upplevelser och gjorda val och möjligheter, vilka alla förstås… kräver sin bit av denna tidens kaka.
Jag vet att många med mig upplever att tiden går fortare nu än någonsin. Veckorna rusar fram och det känns ibland som det bara finns två veckodagar, för är det måndag, så är det plötsligt fredag…
Har tänkt en del på det där, och för mig är det som om inte bara egna aktiviteter och upplevelser äter på min tid och min livskaka. Utan också det faktum att jag i det vidöppna informatonssamhället hör, ser och läser om andras aktivitetsspäckade liv, på nåt konstigt sätt tar av min egen tid, vilket kanske kan vara en delförklaring till upplevelsen av att tiden går så fort fram.
Min mamma sa ibland att ” det finns inget som man blir så trött av som det man inte gör”. Och jag tänker att det nog finns en risk att man i tron att tiden hela tiden fylls på, som så mycket annat, distanserar sig från den bistra sanning att livet är ändligt och att tidens kaka en dag ÄR uppäten och slut… Och att det där verkligt viktiga som borde bli sagt, gjort eller förlåtet, skjuts på den framtid som man VILL se som en oändlig tidsrymd som aldrig tar slut…
Det där osagda och ogjorda kan då ligga där och skava och göra en så obeskrivligt trött. Därför försöker jag lära mig att bli bättre på att inte skjuta upp de viktigaste sakerna i livet. Det där som jag vill ha sagt och gjort, förtydligat och utrett i mina relationer, som uppskattning och kärleksförklaringar, allt sådant vill jag helst INTE att det en dag ska bli för sent för…
Och vis av erfarenhet struntar jag numera i om jag uppfattas som lite konstig när jag öppet visar mina känslor då jag känner att jag skulle ångra om något viktigt förblev osagt.
Jag jobbar efter min förmåga på att få en livsryggsäck som innehåller så lite som möjligt av “unfinished business” – som osagdheter och ogjordheter. För en dag är för mig eller för någon annan som det berör, tidens kaka slut och då… ÄR det faktiskt försent för den möjligheten…
